Norsk Skogkatt

Hur börjar man om när man redan haft de bästa? Hur vågar man älska igen när det gjort så ont att säga farväl? Inom loppet av 1,5 år har min underbara trio lämnat mig. Hittekatten Geisha var mitt älskade måndagsexemplar som kom åter från dödens brant flera gånger innan dagen kom då ingen återvändo fanns. Drygt ett år senare, drabbades vår vackre kämpe Tamlin av hjärtsvikt till följd av HCM - efter 2 ljuvliga år på övertid. I mattes armar fick kämpen somna strax efter bilden togs. I ännu några månader fanns Wille kvar hos mig. Den hemlösa trasiga, vars hittematte jag fick lov att vara i ett decennium, fick dö som en älskad 16-åring efter att hastigt och traumatiskt ha insjuknat två timmar tidigare. Jag är glad att vårt avsked ändå fick bli stillsamt och tryggt.

Så hur börjar man om? Hur vågar man älska? Svaret kanske finns i att alternativet är sämre. Jag hedrades genom att få följa mina små till det sista andetaget, och få äga deras tillit ända dit. Jag har fått dela kärleken till dess deras hjärtan slutat slå. Fått älska dem ännu längre. Alternativet att inte ha fått dela deras liv känns inte som något jag önskat mig, och alternativet att inte behöva slåss med klängiga katter under täcket är inte möjligt. Så vi börjar om.

Och ur saknaden inser jag att dessa mina båda inte alls liknar dem jag förlorat. De är helt och fullt och galet sig själva. Och mattestoltheten får sväljas när jag inser att de här båda, de saknar lite av de där grå som både Wille och Tamlin hade rätt mycket av (Geisha är och förblir den mest korkade katt jag fått leva med). Det är inte den stora intelligensen jag tycker om dem för.

Sphynxen Alonso är den husets glada clown. Bortsett från kloklippning finns det ingenting som kan få honom att sluta spinna, småprata, ropa, springa och hitta på. Han är så dålig på kattiska att alla katter han möter blir så paffa att de blir hans vän. När de slår inkräktaren i huvudet, blir Alonso exalterad. En lek, en lek, en lek... och så kastar han sig lustfyllt över den kanske inte så lekfulla kamraten. Till slut ger de upp. Ibland tror jag de tror att han är en liten hund. Korkad helt enkelt. Och så fantastiskt kärleksfull att skrattet bubblar i hans matte.

Cornishen Chilli är aningens mer eftertänksam, men kan ha lite otur när hon tänker. Hon är ledaren, fast Alonso nog inte förstått det. Och hon är padda ända ut i tåspetsarna. Andra katter göre sig icke besvär! Hon ska döda dem. Hennes förtvivlan över att anlända till Alonsos hem var stor. För varje gång hon smockade honom så han for i golvet, dök han upp som en överlycklig studsboll. Och innanför skalet av butterhet finns en mycket busig och oerhört kärleksfull flicka, så numera vet jag att där Chilli är - där är Alonso, och tvärtom. Hon är min mest otrogna katt någonsin. Hon äääälskar främlingar. Jagar fastighetsskötare och Jehovas. Jag får vänta tills de gått innan hon älskar mig igen.