Jag har en avkomma efter min hane . Sonen har är pappas underbara  psyke och temprament till 99.9% .. Dom är som kopior i sättet  så att det är snuskigt åt det. Han har även pappas ögon och look. Men det tekninska är bättre på hans son =)

Pappa GIC S*Skvaderkatten´s Adam ds0922

läger in en bild på pappa och sen son

S*Tailwaves Toledo ns22

Om det är så mycket som 90% vet jag inte men av egen erfarenhet är det en väldigt stor del i alla fall. Vår f.d. avelshane, IC S*Rotebräckans Goldfinger, är kanske inte en stjärnkatt precis utseendemässigt. Men hans temperament är otroligt och han har gett det vidare till en stor del av sina kattungar, de har visat sej vara väldigt lika honom där.

Hans son, S*Mylingens Clayman, är en av de goaste katter jag har varit med om, han är t.o.m. ett steg bättre än sin pappa. //Kaisa

ps…på bilden är Clayman 6 månader

Jag tror (kan ha fel :-) att det var på föreläsningen i Uppsala där Susan Little sa att kattungarna äver sin fars temprament till 80%. 
Tempraments mässigt så har min hane Krabat präglat sina avkommor väldigt mycket. Det är ofta otroligt sociala, gladlynta, påhittiga och rastlösa. Jag brukar säga att han har ADHD…..
När det gäller Buster är jag mer osäker om han har präglat tempramenten så mycket. Han är typen som hellre sitter under korkeken och luktar på blommor en stångas med dom andra tjurarna. :-) Intelligens är inte han starkast sida och någon jägare är han inte heller…

/Kattis

Nja det tvivlar jag på. Det borde vara lika fördelning väl. annars vore det väl unikt om bara katterna ärver på detta viset

#4 Det var Marie-Louise Almbjelke som talade om att det forskats i "tror det var" Frankrike om att hankatten avger temperamentet på sina avkommor till 85-90% varav det var viktigt att se hur pappa katt och sålika kattungar han gett var till temperamentet. Jag tror 100% att det stämmer ser på min Vigges avkommor att de allra flesta har samma underbara ibland kan man tycka "mesiga" temperament. Vad som är viktigt är nog att se att hanen är en stabil psykiskt katt, men det bör ju också honan vara.Jag har fått förfrågningar på Vigge när han var fertil till honor som varit extremt, skygga,"ilskna" men klargjort att jag inte tycker man ska använda dom i avel, rätt eller fel?/Rosmarie

#6 Jag har ju haft förmånen att få Vigge som pappa till två kullar födda i vårt hem och maken till goa katter kan man väl sällan se… HELT LJUVLIGA i temperamentet och framförallt oerhört stabila! Fertila hanar som ställts ut o aldrig ens höjt på ögonbrynet för champangekorkar som smällts eller annat.. Alla kattungarna efter Vigge (10 st) har växt upp till oerhört uppskattade medlemmar av de olika familjer de har hamnat i. De andra avkommorna av Vigge som jag själv har träffat på har alla haft samma sympatiska och gemytliga temperament som han!

#4 Vi har haft en Ad/Hd kull härhemma, barnbarn till Krabaten. OTROLIGT försigkomna kattungar med KRÄVANDE av social gemenskap från vecka 2 i livet. Helt underbara och väldigt uppskattade av de nya ägarna! Väligt påhittiga men oerhört stabila i temperamentet, och jag tror att det är farfar Krabat som lyser igenom…

Kort o gott vill jag sammanställa min ringa erfarenhet genom att berätta att bägge mina honor har bra temperament, MEN att pappa katts personlighet faktiskt skiner igenom rätt klart..

mvh Malin

#4 Kattis du har också rätt, kikade på anteckningarna från föreläsningen och även Susan tog upp om ärftligheten frå pappans sida.

Ettersom kattungene sjelden vokser opp med sin pappa, så er det jo påfallende mange som likevel får personlighets trekk og tempramentet til pappan ja.. MEN jeg tror vi kan påvirke dem veeeldig mye selv også…

Mina kullar som jag har  efter S*Drakborgens Ralf Väderhatt . Jag kan ärligt säga att dom har mycket efter pappa Raffe  /Eva

Jo, jeg har også hørt at det er så. Men jeg tror ikke at det er helt slik i virkerligheten. Rent logisk, så arver mann vel egenskaper fra begge foreldre, og så også temperementet.

Jeg har sett avkommer etter samme hannkatt, med forskjellige hunnkatter, og en ser da forskjeller. Hvorfor skulle akkurat dette komme kun fra pappa katt…..nei jeg kjøper det ikke

Spesielt fordi temperement også er sosialt betinget. Kattungene er sammen med sin mor som preger dem…og også oppføderens hantering av dem spiller en stor roll. Dette er ihvertfall mine åsikt

Halloj!

Nu är jag vrång och menar att jag tror inte alls på den tesen om att pappan skulle ärva ner sitt temperament till avkommorna. Varför skulle det vara så? Vad jag vet finns det inga ordentliga bevis på det. Okey, någon har forskat om det men jag undrar givetvis hur har de kommit fram till detta? Frågat runt? Kollat DNA? Eller hur har de fått fram dessa resultat?

Vad jag vet så finns det inga belägg för att det är så på några andra djurarter heller… Så varför skulle det vara så på katter?

Rätta mig om jag har fel, men då får ni komma med konkreta bevis

Det där med hur många procent det är måste väl vara svårt att bevisa, men varför skulle katterna inte ärva temperament och humör från båda föräldrarna? Vi människor ärver ju både utseende och personlighet från båda våra föräldrar och det måste väl vara detsamma för katter.

Javisst är det så att de borde vara 50/50. Och det var därför jag frågade för att höra om era erfarenheter. Man blir ju väldigt nyfiken på hur de forskat.

Hos mig har min hane verkligen fått sitt stencoola temperament av sin pappa (Vigge nämnd i #6), men visst mamman har också kanontemperament så det kan ju vara en del därifrån också.
Har sett så många katter som är så lika sina pappor just i temperamentet - så därför kändes som det kunde finnas lite sanning i det.
Eftersom vi som uppfödare gärna vill avla på bra temperament så är det ju lite spännande att disskutera om inte annat.
/Marie

Hanens temperatment är väldigt viktiga, men honan är den som uppfostrar ungarna och präglar mycket av sitt temperament.

Därför är det viktigt att honan är lung och mycket snäll.

Det kan bli katastrof även om hanen är super och honan raka motsatsen.

Jag har också svårt att tro på detta , alla levande varelser ärver ju 50% av mammans och 50% av pappans arvsanlag, hur kan man då få 90% av pappans temperament ?? det tycker jag låter ologiskt.

Jag tror snarare att om en katt får bra temperament så beror det på båda föräldrarna.Och det är inte alls konstigt att det finns så många avkommor med sk "underbart" temperament i dag för hur många avlar på en katt med skitdåligt temperament ??? det är nog inte många får man hoppas om ens någon.

Njaa,jag vet inte ja' Tänk så här:

Om mamma katt är reserverad mot människor,(hon präglar ju trots allt sina små)..kattungarna får inte träffa folk..allt är lugnt och tyst runt dom små,då tror jag iallafall att det inte spelar någon som helst roll hur bra temperament pappan har/nedärver.

///Anki

#17 Fast jag tror pappans temperament spelar roll, men det kan nog variera hur stor roll från kattunge till kattunge för varje individ har chans att få 50 % av mamma och 50 % av pappan, men en får mer av pappans utseende eller temperament och en blir mer lik sin mamma, det varierar. En unge som är mest lik sin mamma och fostras av en reserverad mamma i en lugn miljö blir säkert påverkad av det medan en unge som får pappans

Om man kan jämföra med människor har min egen dotter tyvärr inte fått växa upp med sin pappa för han dog när hon var sju månader och tre veckor. Han var väldigt utåtriktad, en teaterapa. Själv är jag lite blyg och det är jag om fostrat vår dotter… men hon är precis som sin pappa i sättet, totalt oblyg och älskar att synas och höras. Om kompisarna inte får komma och leka för att det är för sent har hon vid flera tillfällen lyckats övertala deras föräldrar till en stunds lek. Detta tycker jag är roligt men märkligt. Min dotter är snart sju år nu.

Väldigt intressant diskussion! Håller mig till dem som förespråkar 50-50 delade gener. Det finns studier på temprament, visserligen gjorda på andra djurarter men som jag tror ger en indikation generellt. Ledsen att jag inte kommer ihåg referensen, kan kolla upp om någon undrar.

I psykologistudier där man har bla studerat apors sociala utveckling gjorde man såhär. Man placerade ungar ifrån blyga och tillbakadragna mödrar hos mödrar som var mer utåtriktade och försikommna och tvärtom. Resultatet lyder kort att den direkta sociala miljön som ungen präglas på har orehört stor påverkan på ungens utveckling. Självklart finns undantag då livet inte är 100% förutsägbart, tänk va tråkigt det skulle bli. 

Läser att ni jämför fäder och deras söner men vart tog alla döttrar vägen? Dessutom bör alla hanar som används i aveln ha ett "underbart" temprament. Man skulle kanske göra en undersökning på hur många hanar som hamnade i kategorin underbar med motivering självklart!

Jag vet inte hur forskningen är gjord men det går säket att ta reda på om man vill. Kontaktar Susan Littel eller Marie Louise Almbjelke på Rinkeby Djurklinik. Eller söka på nätet?
Själv tyckte jag det var tankeväckande.

Viss är det så att mamma katt sätter prägel på kattungarn och uppfödaren gör sitt till. Men jag upplever att alla kattungar har ett eget grundtemprament redan vid födelsen. Den som alltid ska sno någon annans tutte. Den gnälliga. Den som är totalt cool och inte bryr sig i nått. Den äventyrliga osv. Likt det  som # 13 beskrev om sin dotter.

När jag ser tillbaka på mina 24 st kullar. Tycker jag att jag ser ett mönster i att pappa katts temprament slår igenom mer än mamma katt i de flesta fallen.
Det ska ialla fall bli spännade att se hur det blir i framtida kullar.