Jag bara måste skriva av mig. Ju mer jag tänker på det desto mer förbannad blir jag, kan vara skönt att bara få "hälla ur sig" lite ibland.

Vår Frans har det senaste halvåret farit in och ut från veteriären. Han har haft dåliga levervärden så det har blivit en del turer fram och tillbaka.

Varje gång vi har fått tillbaka honom har han haft sår på tassarna. Antar att det kommer från burarna eftersom han aldrig har det i vanliga fall. Första gången detta hände var vi ju förstås inte uppmärksamma och det hela slutade med att han blev halt och vi fick åka in till veterinären och få antibiotika. Han har varit hos veterinären efter det, varje gång har han kommit hem med dessa sår.

En annan sak, och det är väl detta jag är mest förbannad över. Han har ju haft dropp kanske fyra gånger. Två av gångerna satt droppet i benet, och de andra två gångerna trodde vi att det förstås suttit där, eftersom han var rakad på benet.

Vi märkte efter två tre dagar att droppet suttit i nacken.

Förväntar sig personalen att vi ska veta det? Det var fullt med torkat blod i hela nacken, under kragen, alltså, helt omöjligt för oss att bara helt enkelt se. Vi fick tvätta och klippa.

Senast nu kom han hem, med sår på tassarna, blodig nacke. Vi tvättade och klippte. Han hade strut på sig och personalen på djursjukhuset sa åt oss att låta den vara på. Såklart.

Någon dag efter vi tagit av den märker vi att han kliar sig mycket. Vi antog för att han kunde. Men, jobbig "kattmamma" som jag är börjar jag pilla. På ena sidan halsen har han ett stort sår, stort som en tioöring. Det är vattnigt, pälsen är blodig, håret runtomkring såret är väldigt klibbigt och det syns att såret hade behövts tvättas, kanske varje dag sedan han kom hem. De hade alltså tagit fler hål runt halsen på honom, utan att vi fick veta. 

Jag bara undrar. Varför säger inte personalen på djursjukhuset till om detta? Varför ska jag behöva upptäcka detta själv och känna mig som världens djurplågare?

Jag tycker det är jobbigt nog att lämna honom ensam på stationen i dagar. Se hur glad han blir när vi kommer och hämtar honom. Se hur lycklig han är när han tultar runt här hemma. Att sedan upptäcka att katten är full med sår… det känns hemskt. Tror inte jag kan förklara hur hemskt det känns.

Önskar jag vore lite tuffare, ringde dem på djursjukan och bad dem fara.. fast jag är inte en sån. Skulle bara kännas bättre att få konfrontera någon om detta, jag menar, de är inte bara djur, de är små familjemedlemmar för en. Förstår inte hur de kan göra på det här viset..

/annika