Linjeavel är ett finare namn för inavel. Nu ska jag sticka ut hakan lite som uppväxt inom hundaveln… Förr var det inte alls ovanligt med inavel/linjeavel och jag ser inget fel i det, bara man vet vad man sysslar med och känner sina linjer MYCKET väl. Inget man bara testar utan att ha ett särskilt mål och syfte.

Om man jämför inavels graderna mellan raserna skogis och maine coon så ser man en väldig skillnad. Maine coonen kan ha 20 % i komplett inavelsgrad och skogisen har i regel väldigt mycket lägre. Det beror ju givetvis på bredden i avelsbasen.

Jag personligen stirrar mig inte blind på inavelsgraden utan tittar mer på vilka katter som ligger i stamtavlan, känner jag till vad de har lämnat, vilka för och nackdelar JAG tycker att de har, vad är jag ute efter mm.

Hoppas jag inte får på moppo nu, he he.

Men jag tycker verkligen det är ett intressant ämne och vill gärna höra vad alla andra säger.

/Camilla

Putt…

Är det ingen mer som tycker något om detta???

Jodå, det finns fler som tycker. Ff a tycker jag att man ska ha en hel del kunskaper om alla aspekter på detta. Fast hur och när vet man att man har det då?

Här finns lite länkar:

http://www-genvagar.slu.se/evolution/evo14.htm

http://www.katter.nu/genetik/inbred1.htm

http://www.kattgenetik.se/inavel/

http://www.genetica.se  -läshörnan-genetik/avel-länk till "Naturens skydd av ärftlig variation"

http://pawpeds.com/pawacademy/genetics/breedtoavoid/index_se.html

Vad tycker du själv, Monica?

// Maja

Vet för lite för att säga spiksäkert det ena eller det andra! Därför frågar jag. Har sett att det hos vissa katter "går igen" förfäder, tycks varit vanligare förr (förmodligen för att inte bredden i avelsmaterialet fanns?) Har en väninna som tycker att inavelsgraden hos två av hennes katter är lite mycket. När jag kikar i stamtavlor till eventuella hankatter (till min hona) dyker det ganska ofta upp  vissa katter som "krockar" med min honas.  Dock brukar det ligga 4-6 generationer bak. Inget att bry sig om, eller?

#3  Tack för tipsen!

#4. Beror helt på vilken katt det är som "krockar". Det är därför man bör veta så mycket det går om den katten. OCH dens förfäder, Fyra till sex generationer bort HAR betydelse, stor betydelse, när man ska linjeavla. Ta reda på allt som går, om den katten som "kommer igen" (om du inte känner den själv.) Om du tycker om den och hans utseende, inga kända sjukdomar, bra temperament, allt detta okey !!  Kör !  Men tänk alltid på, att alla de negativa anlagen dubblas också! Inte bara de goda, så att känna till allt om denna katten, är viktigt.

Jag tycker att eftersom Norsk skogkatt är en så stor ras kan vi numera undvika inavel och besläktade katter i stamtavlan de närmaste fyra till fem generationerna.

Sedan kan man väl alltid ha sina väl avvägda skäl till att göra andra val.

#4 Jag förstår ditt problem. Det kan ibland vara irriterande att snyggingar i de egna släktleden förekommer i många andras stamtavlor ;-) Desto viktigare att hitta obesläktade katter för att bredda genpolen tycker jag.

Jag har ju det problemet att varenda katt jag faller för och vill köpa så nog tusan har de Killix katter i stamtavlan  Alltså är det något med de katterna som jag älskar.

Däremot blir det svårare för mig att hitta avelspartners som är lämpliga.

Apropå avel och strategier för dessa, på hundsidan finns det en klok och mycket erfaren kvinna vid namn Ann-Marie Hammarlund, jag vill gärna dela med mej lite av en del hon skrivit som jag personligen tycker är ett bra förhållningssätt inom hundavel och enligt min uppfattning, klart översättningsbart på kattavelsidan:

"Ann-Marie Hammarlund, mångårig uppfödare av Dalmatiner och ordförande i Svensk Hunduppfödarförening (SHF), skrev i SHF-bulletinen nr 3-4 2004 några regler man som uppfödare bör försöka hålla sig till:

1. Försök samarbeta uppfödare emellan och försök enas om en standardtyp.

2. Sprid aveln på så många individer som möjligt.

3. Använd även hanhundar sparsamt i aveln.

4. Undvik i möjligaste mån inavel/linjeavel.

5. Utavla enligt fenotypisk likhet.

6. Tag vara på nytt importerat blod så att det inte går förlorat.

7. Begränsa importen av nya raser.

8. Låt inte utställningsresultaten får för stort utrymme.

9. Försök få till stånd en hanhundsinventering i rasen.

10. Kritiskt selektera sitt avelsmaterial, dvs vara vaksam på kennelblindhet."

 // Maja