Jag måste då säga att mina är outstanding.. när jag var yngre hade familjen bara helt vanliga bondkatter och dom sa minnsan precis vad dom tyckte och gärna med att riva sig loss eller rivstarta från knät när dom hade legat där i typ 5 min.. mina skogisar dom klagar mera men jag får göra precis hur jag vill med dom.. chloe kan klaga lite när man klipper klorna på henne men hon jamar bara klagande.. så skogisen måste ha ett supertemprament för jag har bara kommit i kontakt med urtrevliga skogisar..

Jag undrar, hur ska ett temperament INTE vara? Dvs, som leder till att man väljer att inte avla vidare på den katten. Var går gränsen?

Mina är hur tålmodiga som helst. Någon gillar inte utställning (han är så blyg). Några av dem pratar väldigt mycket. I princip får vem som helst göra vad som helst med dem. De går med på det mesta.

#1 håller med! Det jag gillar med skogisen är att den är så tålig och hanterbar. Våra skogkatter klarar långa bilturer mellan Norge och Sverige och klorna får man klippa ganska OK. Vill de inte klippas längre går de bara iväg, men de rivs aldrig eller blir arga.

Mina skogisar är helt underbara…mjuka tillgivna keliga…visst är dom vackra…men det är deras underbara temperament som jag tycker är det mest fantastiska hos skogkatten…..

Jag håller med det var ju temperamentet som gjorde att jag fick upp ögonen på skogkatten för 20 år sen. Tycker att mina skogkatter har ett underbart temperament. Om katten inte vill följa med på utställning det är väl lite naturligt, men jag  hade kanske inte avlat på en svårhanterlig katt här hemma och en som drog sig undan tex.

Hihi, tack ida! Det är ju det här som är så intressant att disskutera! Delvis hur andra ser på temperamentet hos skogisen (jag älskar det!) men också vart gränserna går för om man bör avla på en skogis med inte allt för bra temperament.

I övrigt är det ju bara allmänt kul att disskutera skogisens roliga och ibland lite udda beteende i jämförelse med andra kattraser.

ja vi som har bengaler oxå ser ju stora temperamentsskillnader jämfört med skogisarna!!

skogisarna är relativt lugna men ändå busiga, gosiga, vill vara med överallt osv.
låter sig badas och donas med utan problem. :)

medans våra bengaler ojoj..
den äldsta går inte ens att hålla i.. dår börjar han skrika och streta och ålar sig ur (ja kanske lite brist på uppfostran från min sambo..) och hans lillebror är iof mer skogislik i temperamentet än vad en bengal är.

men idag när husse skulle klippa hans klor så började han morra!!  hjälpte inte att vi sa ifrån han morrade ändå..

så jag tror att bengaluppfödarna har en LÅNG VÄG att vandra vad det gäller att komma till ett sånt bra temperament som vi har hos skogisarna idag!:)

jag föll för skogisarna först o främst för deras vackra yttre.
det är något alldeles särskilt med dem och jag skulle aldrig kunna tänka mig att kunna vara utan en skogis.. :)

Jätteintressant tråd! När jag är ute och kikar efter en kattunge tittar jag alltid efter utställningsresultat….ABSOLUT INTE för placeringarnas skull, utan mer för att se om mamman/pappan har varit på flera utställningar och förmodligen tycker att det är hyfsat okej att vara med. Säger alltid något om temperamentet.

Men jag menar INTE att jag inte skulle vara intresserad av en kattunge mellan två icke utställda föräldrar. Dock skulle jag nog fråga varför?  

Min egen hona är inte överförtjust i en massa folk, även om hon accepterar utställningar. När jag väljer hane till henne inbillar jag mig att det gör skillnad ifall jag tittar bakåt i hannens linjer och kikar på temperament. Som någon slags utjämning…?! 

Sedan avgör naturligtvis kontakten man får när man hälsar på kattungen tillsammans med mamma och syskon!!

Temperamentet på en katt bör vara A och O i avelsarbetet, enligt min mening. Men har hittills inte mött någon direkt ohanterbar skogis, dock en del som gömmer sig då man kommer för en visit.

                                      /Monica

Själv hade jag valt att inte avla på en katt som är skygg. För mig är skogisen en social och trevlig katt, som även om den kanske inte stormar besökare, i alla fall inte gömmer sig när det kommer folk. Jag vill att den ska vara såpass stabil att den klarar av stressen att vara på utställning utan att bli svårhanterlig.  Det är mina tankar kring det hela!

Min vita hona tycker absolut inte om utställningar, hon är jätterädd. Men hemma är hon en underbar sällskapskatt, väldigt kelen och sällskapssjuk. En tuffing är hon här hemma, det är hon som är högst på ranglistan bland honorna och det låter hon gärna de andra tjejerna veta utan att vara direkt elak. Så att temperamentet skulle vara sämre på en katt som inte tycker om utställningar håller jag inte riktigt med om.

Vi har behållt en dotter efter henne och det är en tjej som är cool-lugn på utställningar. Hon ställdes inte ut förrän hon var en äldre junior och hon kom även till panelen den gången och hon uppförde sej hela dagen som om hon aldrig hade gjort annat. Jag tror nog mer att det är som med oss människor, vi är alla olika med olika personligheter och vi gillar olika saker här i livet. Så är det även med våra katter… Alla katter gillar inte att va på en utställning helt enkelt. //Kaisa

Hej!

Temperament är för mig absolut högsta prioritet i avelsarbetet. Jag vill ha lätthanterliga och trevliga katter med social kompetens.. ;o) En del ligger också på mig som ägare, dvs att jag tränar min katt för t ex utställning. Jag har en hona som inte är överförtjust i utställningar, med största sannolikhet för att vi inte utställningstränade henne som liten.. Hon bevistade sin första utställning massor med mil hemifrån vid 1 år och tre månaders ålder.. Det hon gör är att hon fräser åt de andra katterna, men hon finner sig i all hantering och har aldrig visat humör mot ngn människa eller tendens att bitas eller rivas! Däremot ser jag som kattägare att hon inte riktigt känner sig tillfreds med situationen, och då känner jag att hon trivs bäst hemma.. Samma katt får nästan stående ovationer för sitt excellenta temperament när hon är hos veterinären eller hos hane på parning, så bara för att en katt inte gillar utställningar betyder det inte automatiskt att den har dåligt temperament..

Jag har haft förmånen att få använda synnerligen mysiga o trevliga avelshanar i mitt avelsarbete och det finns ngn veterinär som föreläser just om temperament och påstår att 80 % av temperamentet hos kattungarna ärvs av pappan. Vet inte om det stämmer, men jag måste erkänna att våra två kullar efter S*Trollgummans Vigge Vildbatting har gett kattungar som alla haft UNDERBART temperament, och det har jag sett generellt på de avkommor han har gett tidigare också. En extremt cool och avslappnad stil till allt, oavsett om det rört sig om fertila hanar eller kattungar.

 Ett temperament som jag aldrig skulle avla på är om katten är aggressiv! Sedan skulle katten kunna vara hur vacker som helst, men det är inte acceptabelt att avla på för mig. Inte heller katter som är oerhört skygga, för jag ser skogkatten som en social och öppen katt.

mvh Malin

En kattunge från oss Ninni´s Big Bandit Boss Kröp ner i domarens knä medan han skrev bedömningen och la sej! Pappa S*Korsvattnets Arngrim är också gätte mysig på utställning och kelar med allt på domarbordet!!!

Bandit finns här… http://www.skjoldsoes.se/

Tycker att det är viktigt med ett bra och stabilt temprament på skogisarna. Min hona har ett super temprament både hemma och på utställningar och på sin första utställningen så tog domaren med henne till en annan domare för att leta efter vitt. Hon spann hela tiden och under resten av bedömningen med. Då var hon ca 1,2år. På de två andra utställningarna hon har varit på har hon varit lika duktig. När jag valde hane till henne så valde jag en med ett väldigt bra temprament där med.

Personligen skulle jag aldrig avla på en lömsk katt men ibland tror jag vi glömmer bort att katter är djur som är i en onaturlig miljö (utställningar) med en massa andra katter…personligen skulle jag nog inte dömma en katt som reagerar på en utställning utan skulle vilja se hur den beter sig hemma.

Jag jobbar mycket med hanteringen på mina kattungar med kloklippning osv men jag har en flicka som är väldigt kittlig som brukar säga ifrån lite när vi skall klippa klorna.

Något som jag brukar reagera på är om en kattunge visar ett dåligt temperament på utställningen en sådan katt skulle jag nog inte fortsätta med på något sätt.

Att ungdjur som nått könsmognad blåser upp sig eller inte riktigt vet vad de skall göra av sig tycker jag väl inte är så konstigt.

Med andra ord tycker jag ofta att ordet dåligt temperament missbrukas.