Hej,

Det är väl en sanning med modifikation, en del hankatter är hopplösa och andra strilar inte alls.

 Ta reda på pappan till tilltänkt hankatt, strilar inte han, så finns det stor changs att inte sonen  inte heller kommer göra det. MEN det är ingen garanti. Att ta promenader i sele kan hjälpa om han får strila när man är ute o går. Nackdelen är ju att han kanske alltid vill ut.

Mitt råd är ju är att vänta med hankatt tills ni flyttat ut till hus, så ni kan ha rastgård.

Hej,

jag tror det är olika för varje katt om de strilar inne eller inte. Jag har två hankatter den ena nu kastrat. Han som nu är kastrerad var 2.5 år innan han kastrerades, han gjorde aldrig något sådant inomhus. Den lilla killen är bara 11 månader men han har heller aldrig strilat inne. Jag bor i lägenhet. De har däremot ropat på nätterna vid vissa tillfällen.

MVH Margona

Jag har en hane utan problem men som sagt de är olika hane till hane.. fast endel går verkligen inte och endel går hur bra som helt..

Hej "Balla Grynet".

Du funderar på att skaffa två katter för att starta en uppfödning? Jag måste få fråga dig om du verkligen har "tänkt igenom" det?

Vad har du för erfarenhet av rasen NFO? Känner du till rasstandarden och vad som är karaktäristiskt och rastypist och önskvärt för en "bra" skogkatt?

Vad är din erfarenhet av avelsarbete? Kanske har du fött upp hund innan, eller någona annan kattras?

Det är väldigt få (läs,ingen ) jag känner som har skaffat sig en NFO för att starta en avelsverksameht, det brukar ju vara så att man köper en viss raskatt för att den "tilltalar" en. 

Det bästa är nog att skaffa sig lite "kunskap" om den specifika rasen och delta på utställningar med sin katt (hona?) för att lära sig hur allt funkar innan man ens börja fundera över att skaffa sig en avelsverksamhet.

Din hona och din hane måst ju komplettera varandra typmässigt, och sedan skall stamtavlorna passa också, detta för att du skall kunna få rastypiska och ej för närbesläktade kattungar.

Det innbär i sin tur att man vet vad som ÄR rastypiskt för Norsk Skogkatt. 

Att hålla fertil hane i en lägenhet råder jag inte någon att göra, speciellt inte om man inte vet hur fertila hanar "funkar". Även om din katt inte "pinkar ner" hela ditt hem, så kommer du aldig ifrån hankatt lukten.

Mitt råd till dig är att börja med att köpa dig en bra  (menar rastypisk) hona och ställ ut och lär dig hur saker runt omkring avel och utställning fungerar, det kommer du att behöva om du "en dag" funderar på att ta en kull på din hona.

//Annika

Skickar "upp" inlägget, någon annan kanske har något att säga i frågan? (hoppas jag)

//Annika

Måste skriva att jag håller med #4.

Om man vill börja med kattuppfödning råder jag (precis som en sydafrikansk MCO-uppfödare så klokt skrivit på sin hemsida) att man ska köpa en katt som man kastrerar och åker med på utställningar under 1-2 år och läser på och lär sig en massa. SEN kan man börja fundera på uppfödning.. Det är dessutom stentufft på skogissidan idag och ganska svårt att sälja kattungar om man är nybörjare och inte har unikt avelsmaterial.

Mvh Malin

Tack Malin! Blir nästan lite "orolig" när man inte reagerar "här inne" på den här "typen" av trådar!

//Annika

# ble veldig glad for ditt svar

Avel er ikke noe mann gjør kun for å ha kul.

For å lykkes med avel og tilføre rasen noe bør mann ha dyp innsikt i rasen egenskaper på godt og vondt, kjenne linjene til avelskattene spesielt og ha god kunnskap om rasen generellt

Mann må invistere tid og penger …og være villig til å lytte til erfarne mennesker osv osv

Jag tror att dom flesta här inne har blivit tillrättavisa lite om att inte "hugga" direkt när någon ny skriver på forumet. Och då kan det bli så här fel, för ALLA borde verkligen reagera när någon skriver en sån här tråd. Alla ska vi ju värna om Skogkatten. /Sylvia

vi har haft tur med våra hanar i vår första kull iaf..ingen av dom har strilat en enda gång vad jag hört än så länge iaf..o dom är ett år om en vecka..men man vet ju aldrig hur dom reagerar efter att ev. har parat en hona..förhoppningsvis så brås killarna i vår första kull på pappa Björn..han har aldrig stilat i hela sitt liv..o pappan till vår andra kull som vi har nu är det likadant med så förhoppningsvis så kan man ju alltid hoppas på att dom 4 hanarna i vår kull nu som fö. är 11 veckor på torsdag brås på sin far också..det visar sig..

//Stefan

Hej, #8 och #9, tack för att ni skrev i den här tråden. Det här är ju det man "befarar" mest av allt, att ingen vill (vågar) säga någonting för att man blir skylld för att "hoppa på" folk. Jag tror det går att "upplysa" och det MÅSTE vi göra. För mig är inehållet i den här tråden INTE ok, man MÅSTE börja i rätt ända.

#10, det är ingen garanti att kattungar efter "icke strilande" (finns det sådana?) föräldrar blir lika dana. Det kan ta ett par år innan en hane börjar strila. Jag har till och med honkatter som börjat strila innan coh vid löp när dom varit flera år. Så att man får "strilkatter" när man ha uppfödning, det SKALL man ta med i beräkningen, och får man inte det så är det  bara TUR och en tidsfråga innan det händer.

//Annika

#11 Jag skrev just det att FÖRHOPPNINGSVIS så brås dom på sina fäder..men dom kan ju lika gärna börja strila imorron..det vet man ju aldrig..man får vara beredd på det iaf..så det finns ju ingen GARANTI för nåt..? punkt

//Stefan

#12, Visst, men eftersom tråden nu är skriven av en tjej som vill köpa 2 katter för att starta en uppfödning, så kan man ju också tala om de negativa sidorna, för dom finns dom med, och dom har man ingen aning om när man inte ens har katt. Förstår inte varför DU blev så "snörten" då?

//Annika

Zygots: Ditt svar i #4 var så uttömmande att jag inte kom på något att tillföra ;)

Att skaffa två katter och "hålla på med avel några år" låter mest som om man tror att det går att bedriva avelsverksamhet med vinst och det stämmer verkligen inte! Det kan vara riktigt svårt att få sina kattungar sålda när man precis börjat.

Nej, mitt råd är att skaffa en katt till sällskap, åka på utställningar och gå kurser anordnade av kattklubbar och därefter känna efter om avel verkligen är något som fortfarande tilltalar. Avelsverksamhet ger inte enbart mysiga och gulliga kattungar.

Kan bara hålla med #4 och #14 riktigt så enkelt är det inte, ffa kunskap är A och O och gå in i det här och tro att man skall göra sig någon vinst på det är rent skrattretande…. man får vara glad om det ens går +-0 det är så otroligt mkt som kan hända och gå snett på vägen. Så börja med EN katt, ställ ut, skaffa kunskap och läs på och SEN kan man börja fundera på det där med avel, och då "köpa" en parning till första kullen och sedan efter en tid kanske man är mogen att skaffa sig en egen hane när man VET vad man är ute efter och vill uppnå! Och att ha en hane är inte det lättaste alla gånger, det ställer högre krav på ens boende.

// Sophia

Kan bara säga att jag håller med er andra här i allt vad ni sagt. Vi visste inte vad vi gav oss in i när vi köpte hankatt första gången. Så fort han blev könsmogen och förstod att där var flickor hemma så satte han igång och strila på det mesta i sin väg. Då vi just höll på att packa inför en flytt och hade lådor överallt så var det verkligen inte någon bra timeing. Han strilade på och i lådorna och det var inget roligt att komma till en ny bostad och behöva packa upp nerstrilade och illaluktande saker, tyger och kläder…ja allt.

Och det som stod skrivet om att hålla på med avel ett par år i alla fall, reagerade jag emot. Det är ju något man bygger upp långsamt med mycket jobb om man är seriös, ingen tillfällig nyck som bara är rolig att prova på. Man ska ha ett brinnande intresse för katter och uppfödning med allt vad det innebär om man ska ge sej in i det. För det är inte bara guld…många bakslag, ledsamheter och bedrövelser finns oxå med i bilden. Och många tror nog att det är något som man kan tjäna en extraslant på och det blir man snabbt medveten om när man ger sig in i det, att det är precis tvärtom. Jag brukar säga som så att för oss är det en hobby att hålla på med våra katter, och en hobby kostar pengar. //Kaisa

Jag håller med alla föregående "talare" här ovan. Finns inte mycke mer att tillägga
/Rita

Hej på er!

Vilken hääääääärlig början på dagen! Tack alla ni som vill dela med er av era erfarenheter kring AVEL och hankatt i lägenhet till "Balla Grynet". För jag tror också som de felsta andra här, att går man in i det här (avel) och tror att allt skall gå på räls, och man skall få söta kattungar som alla "flyttar hemifrån" när dom ar 12 veckor, och där allt löpt på friktionsfritt, DÅ kommer man få en och annan "överraskning" på vägen.

Nej, var "snäll" emot dig själv och dina eventuella kommande katter och lär och fråga. Det kommer både du och dina katter "vinna" på i längden.

Hälsningar "mamma" Annika

Avel är en hobby, men en väldigt dyr och bökig sådan. Man måste också ha ett långsigtigt mål, något man hela tiden strävar mot men som man kanske aldrig når. Det är extremt mycket jobb med att föda upp djur, och man kan gå back så det bara skvätter om det. Man måste veta vilka linjer man vill använda, vad olika individer i stamtavlan ger och nedärver. Vilka kombinationer som passar ihop, vad man ska leta efter för att väga upp de nackdelar ens egna djur har. Man kan ha en hel hög med honor men när den inköpta hanen sedan växer upp kan det visa sig att han inte passar till någon av dessa. Det går inte att köpa in en hona och hane och ta för givet att man ska para dessa två, det är något som återstår att se. För en ras skull, för dess framtid och utveckling måste man se längre än så.

Har jag fattat det rätt får man väl även bara ha max 2 kullar utan stamnamn? Och skaffar man stamnamn borde man nog vara seriös nog för att hålla på mer än "några år". Eller har jag fel?

Jag hade ju oxå dom funderingarna på att ta kull men har slagit bort de tankarna efter att ha läst alla olika trådar här. Jag har varken den ekonomin, engagemanget eller kunskapen som behövs.

Efter alla dessa inlägg, så vågar nog ingen att börja med uppfödning.

Man får ju inte glömma att det inte bara är svårt och dyrt utan himla roligt också 

Hej!

 Jag hade liknande drömmar som du för två år sedan, när jag köpte min första skogis hona och efter ca 1 år en hane och jag började åka på utställningar.

Men i nuläget har jag lagt mina drömmar på hyllan. Jag har inte helt gett upp dom och det tycker jag inte att du heller ska göra. Men ju mer jag har lärt mig och ju mer urtrevliga uppfödare man har lärt känna. Så förstår man fort att det här är ingen lek och det ligger otroligt med jobb bakom.

Sen tror jag att det är viktigt att lära känna andra uppfödare som man kan få så mycket utbyte rent erfarenhetsmässigt av.

Så jag ger nog samma råd som dom andra, börja med en hona och åk på utställningar, kanske även bli aktiv i en kattklubb där man kan gå på kurser i div inom avel, färg och annat matnyttigt.

P.s Min hane är super här hemma, men jag skulle nog snarare kalla det för högvinst på lotto D.s

Lycka till! Neta

#21, du som har lång erfarenhet av uppfödning, vad tycker du? Hur skulle du vilja råda någon som till exempel tjejen i den här tråden?

//Annika

Ärligt talat, jag har oxo haft drömmar om att någon gång starta en skogisuppfödning i framtiden, jag har till och med kollat på stamnamn…

Men efter era inlägg så väljer jag att lägga dessa drömmar på hyllan, då det inte är värt alla de besvär ni nämner…

Kanske att jag köper en hona någon gång i framtiden och tar EN kull med en lämplig hane (då får uppfödaren välja hane åt mig) och sedan kastrerar honan.

Jag håller med er, jag har snarare blivit fattigare av min hobby och det för att jag sätter katterna i första rummet JÄMT!

Och jag kan säga vis av erfarenhet att saker kan drabba en som gör att man vacklar och funderar på att ge upp, så det är inte BARA att föda upp katter, det medför stort ansvar!!

#23 Bra skrivet.
Det känns lite svårt att svara på sådan här frågor, Det är inte så enkelt att svara exakt så här är det, här är facit, för det är så olika eftersom det är djur vi pratar om.
Man vill inte verkar för negativ. Oftast känns det som det är ett roligt och spännande äventyr att ha uppfödning och många härliga stunder,  Men det har både baksidor och sorgligheter, som hela tiden lurar runt hörnet. Tycker det bästa man kan göra är att köpa katt från en uppfödare som gärna är mentor så man får hjälp och stöd.
Jag tror man tjänar på att ta tillvara på andras erfarenheter och att man skaffar sig egna. Gärna genom att åka på utställning, träffa folk och läsa böcker osv

Att ha egen fertil hane är inte alltid en dans på rosor. Vår hane är oftast  jättemysig men han har stunder då man vill skänka bort honom. Tex kan han jama och skrika vissa nätter och då får man vara beredd på att kanske inte kunna sova så bra. Fast jag tycker det är värt det!
/Marie

Hej igen.  Jag tyckte som så, att om man läser alla inläggen i en följd, som jag gjorde, så slås man av hur negativa och allvarstyngda alla var.  Det är synd, för alla har vi väl haft våra drömmar fast vi kanske inte uttryckt dom i skrift. Alla vet vi väl att det inte alltid blir som vi i början tänkte. Men man måste börja någonstans, sen upptäcker man vad lite man vet, men det gör alla. Det går inte att tro att man kan lära sig allt detta som ni vill, INNAN man överhuvudtaget skaffat första katten. Det måste få komma allt eftersom, med hjälp av den uppfödaren man väljer och under utställningar mm. Man lär sig mycket bara under kattungens uppväxttid, kanske kommer man redan då på, att man inte vill eller bör ta någon kull alls. Och avelshane i lägenhet, det behöver inte vara omöjligt, jag började min "karriär" med en siames-hane som fick gå i avel, för att något senare få köpa en vuxen omplaceringshona av Eiwor Andersson. Jag fick mycket fin hjälp av både henne och flera andra, men aldrig att de fick mig att känna, att jag var för "grön" och okunnig, när min första kull kom. Vi får inte bli såna besservisser att vi inte kommer ihåg hur det var för oss i början. Nu låter jag som en moraltant, det var inte riktigt min mening, men jag tycker inte vi får bli så allvarliga att vi glömmer bort all glädje, och hur det är att vara ung och nybörjare, för det är ju underbart det också. Vi ska kanske inte skrämma vettet ur dem. 

Hej

Vill bara tillägga att någon förtjänst handlar det inte om.För mig är det inte ens +-0 utan snarae minus en hel del.För mig är det en hobby fast jag inte hållt på särskilt länge men framförallt det viktigaste att föra rasen framåt.

Sen vill jag också ha sagt att jag har lärt mig hur mycket som helst genom att läsa böcker och inte minst min helt fantastiske underbara Mentor Annkatrin på Dizorina´s

Du är guld värd Annkatrin.

Jag vill också tillägga att ju mer man lär sig, desto mer vill man lära. Och ju mer man lär sig desto svårare blir allt. Vet inte om ni förstår vad jag menar??

Men som ny och grön så verkar allt så lätt. Att ta kattungar kan ju inte vara så svårt, eller? Det har ju folk gjort i alla tider, eller? Men när man väl har börjat söka information om katter i allmänhet, om rasen, om uppfödning, om sjukdomar, och ja ni vet ju…. När man väl har börjat kan man inte sluta. Och ju mer man lär, desto större krav ställer man på sig själv. Så desto svårare blir det. Man frågar sig hela tiden: Gör jag rätt nu?

Vet inte om ni förstår hur jag menar, och allt detta svammel, är givetvis hur jag känner det. /Sylvia

Förstå vad du menar med att man ställer mer och mer krav på sig själv ,tror aldrig man blir fullärd Jag själv läser alla böcker jag kommer åt om katter,sen snappar man ju upp mycket från andra uppfödare,man lär sig alltid någonting nytt varje dag

Ann-katrin