Mamma är hunduppfödare så hon kan ju försöka komma med något  Syrran tycker det är kul med grodor (Förstår väl inte jag om jag ska vara helt ärlig, hi hi)

Ja, resten av familjen är väl ganska härdade vid det här laget och tycker bara att det är kul. Men visst finns det väl andra som nedvärderar vårt intresse… Typ, arbetskamrater som bara tror att man kan vara intresserad av sport tex.

/Camilla

Ojoj, ja, jag håller med…..tror de flesta i min närmaste omgivning har sett mig "uträknad" sedan länge. De frågar inte längre..haha..men lika skönt är väl det. Tyst acceptans..ganska skönt, men det tog ett par år för dom att resignera.

//Annika

Jodå nog har man hört en del och då har jag ändå bara tre…

Hahaha, ja min familj har accepterat mig som jag är. Har alltid haft flera katter och flera hundar, så dom är vana. När vi bodde i hus innan så hade vi även hästar, kaniner, marsvin, gerbiler, orm och  fiskar. Då kallade min familj mitt hus för "Sylvias zoo". men nu har vi bott i lägenhet i fyra år så nu håller vi oss till katter, hund och fiskar. Men nu flyttar vi till hus igen om bara några dagar så vem vet….

Däremot så möter man ofta andra människors förundran över hur man kan ha så många katter. Då brukar jag bjuda hem dom och då ger dom sig som regel. Har dom väl upptäckt att man faktiskt kan ha 8 katter utan att det luktar kiss och bajs så anses man vara normal.  /Sylvia

Jodå…jag känner så väl igen mej/oss! Och precis som du skriver så tycker jag att familj och släkt borde ha vant sej eftersom jag har varit tokig i alla sorts djur sen jag var liten. Små sjuka kattungar har man släpat hem och hund skaffade jag mej så fort jag hade chansen.

Nu berättar jag inte längre för min mamma och pappa när vi ska ha en kull här eller om vi köper in fler katter, det är inte lönt. Jag har slutat att prata katt med dom för ingen av mina släktingar eller vänner har samma stora intresse för katter som vi. Därför är det så skönt med alla nya bekantskaper man har gjort sej i kattvärlden, det är dom man pratar katter och planer med, dom förstår och tragglar tillbax.

Och skulle man berätta för någon att man har 10 katter så spärrar dom upp ögonen och undrar om de har hört rätt. De tror man är den värsta äckliga kattsamlartant dom kan tänka sej, tror att huset stinker kattpiss och bajs. Men så fel dom har när dom kommer hit, oftast får man då höra att de blir förvånade över att det faktiskt inte luktar katt här alls. //Kaisa

Min familj tycker att jag är totalt knäpp, mamma är ju inte förtjust i djur så hon kommer sällan eller aldrig på besök så när det är kalasdax för mig eller Sandra så anordnar hon dem  skönt kan jag tycka för då slipper jag *skrattar*.

Min ena väninna var helt övertygad om att det bara måste vara hemskt och lukta illa hos mig med flera katter men det fick hon ta tillbaka när hon kom på besök, DE MÄRKS JU KNAPPT var kommentaren då, folk kan ha så förutfattade meningar och det tycker jag är jättetråkigt, det behöver varken stinka eller annat för att man har flera katter och de behöver inte heller riva hemmet.

Jag kommer iallafall ALDRIG ändra mig, jag älskar mina djur och som tur är har ju dottern samma inställning!

Oja det känner vi igen. Familjen har vant sig faktiskt!!! men där är många i omgivningen som tycker jag och Björn är mer eller mindre knäppa. Det bjuder jag på!!! Hellre knäpp och har ett rikt liv än "normal" och har det tråkigt. Det värsta var när min son kom hem och berättade att hans kompisar tyckte det var underligt att ha katterna som vi har det. Folk har mycket förutfattade meningar, man kan inte komma undan det.

Kommentarer som jag fick hur många som hellst av när jag var gravid var -"Vad ska ni göra med katterna nu då när ni ska ha en liten bebis?" Eh, vad då göra? Ska vi skjuta dom eller?

Pappa tycker det är sååå fruktansvärt att hans barnbarn ska behöva växa upp med allt katthår och spyor som han påstår "ligger överallt". Och vad ska grannarna säga?

Vi har hållit på i ca 10 år och från början var det jobbigt. Svärmor fick vara barnvakt när vi åkte på utställning och min syster har berättat lite om svärmors kommentarer. Men idag vet alla att vi går seriöst inför det här med katterna. Ibland när det var ett tag sedan jag träffat någon kompis så kan de fråga: "Håller ni fortfarande på…"? Ja, visst!! svara jag och det går bra för oss. Då kan jag se att de blir lite imponerade och just att vi har intresset tillsammans. Idag är det lite mer status i att ha raskatt och att betala flera tusen för dem. Så vi kämpar vidare! //Kristin

Hahahhaa! Ja, nog känner man igen sej alltid! Ibland är vi konstiga, vi människor, när någon gör nåt vi inte själva kan känna igen oss i så måste det vara nåt tokigt med det hela, eller? Själv har jag en snart ( förhoppningsvis ) bearbetad fobi för getingar och höjder, vem vet, kanske jag snart till och med kan förstå fascinationen för biodling och fallskärmshopp….

Nä, skämt åsido, det handlar väl mest om att respektera varandras olikheter. Skönt är det ändå när likasinnade hälsar på och inte bryr sej det minsta om vare sej katthår eller hundar i soffan. // Maja

Förstår inte vad du menar…  *HAHA* Bara skoja ;)

Systern min har inga invändningar, min blåa Lexus bor ju hos henne (Lexus=katt )
Mina föräldrar skakar på huvet, med glimten i ögat dock!
O egentligen kan det ju kvitta vad familjen tycker..
Däremot att han en sambo att stångas med *fniss* det är lite annorlunda.
I slutändan lär det nog bli jag som bestämmer iaf, men för en kille som knappt sett en katt innan vi träffades o dessutom nu ha två (Ja, BARA TVÅ) hyperaktiva katter..
Han lär få vänja sig!

Jag har oxå hört från "folk på stan" att det inte går att ha djur när man har barn, framför allt inte katter! VARFÖR, är min fråga!?
Trams…

Jajaemensan!!! *fniss* Kattintresset kan bara inte förstås av familjen på min sida iaf…. O inte blev komentarerna snälla när man var tvungen o avbryta semestern pga sjuka katter…. *fniss* Komentarer som "-Avbryta semestern för en kattaf-n? Vrid nacken av den istället" fick man höra…. Men man är rätt luttrad vad det gäller sånt numera ;)))

Jag har tack o lov djurfrälsta föräldrar.

När jag fyllde 10 år fick jag en Siames och storasyrran hade ju redan en hund.
Sen barnsben hade jag alltid önskat mej en papegoja - och när jag fyllde 20 så fick jag en Arapapegoja. Dessutom tog jag hand om ytterligare två Arapapegojor. Där kan jag säga att min bekantskapskrets krympte något och idiotförklaringen var ett faktum.

När jag sen började med mina skogisar så var det inga kommentarer alls.

Däremot så började kommentarerna igen då min egna uppfödning (den 2-benta) var på gång.
"Vad ska ni göra med katterna"
Rättvis som jag är svarade jag: Enligt LAS-regeln - sist in först ut

Skulle aldrig för mitt liv kunna vara utan mina älskade katter och tack o lov så är dottern min lika tokig som jag. Min karl träffade mina katter innan han träffade mej … så han fick mej på köpet istället!!

"Går de löst i huset"? Den frågan får jag ofta… Vad *** tror de? Att man har dem i ett rum eller, det klart de går löst!!!! En del "vänner" har absolut ingen förståelse, men respekterar mitt val, de flesta i familjen idiotförklarade oss först men nu så vet de att det är ingen ide att diskutera…

/Mia

Heja #13  Sist in - först ut !!   Det var det bästa jag hört på länge. Härligt med människor som även kan skoja om sina barn. Det hör man nästan aldrig. 

Jag är ju konstig som har innekatter,för runt omkring mej är det ingen som har innekatter.Men det struntar jag i.Så tycker dom det räcker med 2 nu har jag en tredje./ Marina

Jejemen klart man känner igen sig. Vi har fem katter och det är massor enligt släkt o vänner  En rolig grej jag råkade ut för var när jag skulle på utställning i Borås en helg. Mina arbetskamrater tyckte jag var helkonstig som inte skulle shoppa i alla postorderaffärer när jag var i Borås. "Bara" åka på kattutställning i 2 dgr utan att göra något annat, blev nästan idiotförklarad. Fast de börjar vänja sig.
Och att vara ledig bara för att det kommer kattungar….det klarar väl katten själv…
/Marie

#13 Ha ha! Det var det roligaste jag hört på länge! Önskar jag hade kommit på något sådant svar när min läkare sa att jag skulle göra mig av med katten när jag blev gravid. (OBS: Det var för snart 16 år sedan, så ingen tror att jag håller på och jäser nu… Hi hi… Jag har bara ett gott kök som Karina Bjuran brukar säga om en del katter)

Men jag har också fått frågan om vad man skulle göra om dottern blev allergisk och då brukar jag svara med glimten i ögat att då får jag väl omplacera henne

/Camilla

Jodå nog blir man idiotförklarad om man har många katter. Jag har dessutom av en granne blivit kallad djurplågare för att våra katter inte får springa fritt. De har ju kattgård, annars går de i koppel. Men det var mot kattens natur enlígt min granne.

Mvh Bengan

#19 Man kan ju fråga sig vilka argument grannen stödde sig på. Konstigt att det aldrig är någon som hävdar att det är emot hundens natur att gå i koppel.

Roligaste komentaren var från en kompis som själv har 1 katt…hon undrade om vi var tvungna att ha lådor överallt….*fniss*

Skulle bli lite svårt att komma in på våra toaletter då jag har 5 jättestora lådor och några mindre.

Kommentaren tillbaka var att jag är uppfödare snälla du och detta är mitt val och mitt liv…

Söm tur är så är min syster uppfödare så jag behöver aldrig förklara mig inför henne.

fikk en ekstra støvsuger til jul!! det var vel ett hint tenker jeg