Jag har förlorat min livskamrat, min hjärtedrottning. Det kom så hastigt på och jag har många frågor som inte kan få svar. Kunde jag ha gjort annorlunda? Tagit andra beslut?

Hennes dotter Musse fick en akut reaktion några dagar senare med kraftig undertemperatur och uttorkning. Det är klart att Musse inte orkade när alla runt henne var ledsna och hennes mamma saknades. Musse vårdades på djursjukhus lite drygt ett dygn. Sen hon kom hem, har hon blivit konstant bortskämd med AD-välling* och mycket mer kel än vanligt. På ett mycket speciellt sätt har hon tagit sin mors plats, att ligga under täcket. Förut kunde Musse krypa ner, vända runt och gå ut igen på 30 sekunder, hon låg aldrig kvar. Men nu - klappar hon försynt på min axel för att jag ska lyfta på täcket. Sen går hon ner till mina knän ungefär och vänder om så att hon kan lägga huvudet mot min hand. Och Musse ligger kvar hela natten. Som en varm åma* bredvid mig, det är bara att skyffla över henne till andra sidan när jag vänder på mig.

*AD-välling = man slammar upp Hill's AD (lyxkonvalescentfoder på burk) med kokt vatten, till konsistens mitt emellan gröt och välling. Denna välling kan man dra upp i plastspruta och ge i munnen, katter kan inte motstå detta goda. Inte heller Musse, som dessutom är formidabel på att slakta sprutorna, ett grepp med kindtänderna om den lilla spetsen nertill och sprutan blir oanvändbar.

*Åma = ett ord min mamma (som kom från Hudiksvall, Hälsingland) lärde mig. Hon brukade säga åma om något halvtungt, limpliknande och varmt. Som en varm tung siames som ligger som klistrad mot kroppen.

Livet är tungt och jag kommer aldrig över sorgen, men jag kan kanske lära mig leva med den. Så småningom ska jag orka svara på frågorna från Norsk skogkatt i Fokus, kanske nästa vecka? Var inte besvikna på mig, men sorg har sin tid.

Musik och opera betyder mycket för mig, särskilt Puccini. Sista scenen i Bohéme, där tillvaron står still när Mimi dör. Puccini låter musiken tystna och ändå hör man "Så kall ni är om handen" ledsaga slutet. Hur gör han?

"Förklädd Gud" av Hjalmar Gullberg, tonsatt av Lars-Erik Larsson. Silvertoner som stiger mot himlen.

Det går inte att ta med musik på forumet, men en annan dikt av Hjalmar Gullberg får bli avslutningen på min tystnads förklaring. Dikten kommer från samlingen Kärlek i tjugonde seklet (1933).

JAG VÄNTAR MÅNEN

I moln går solen och jag bländas dock.                                        -En sorg låg tung på mina ögonlock.

I andras ögon törs jag inte se.                                                   -Man vill mig väl, men hjälp kan ingen ge.

Min enda tröst kan jag vid havet få.                                           - Jag skyndar dit, när mörkret faller på.

Jag väntar månen, vännen i all nöd.                                         - Med honom kan man tala om en död.

Dagny