*Hi hi* Ja, nog är det svårt… Brukar älta och ha ångest lääänge innan jag hittar den partner som känns helrätt. Brukar gå mycket på känsla och väljer hellre en katt som inte synts till så mycket på utställningar än en multi-BIS-vinnare. Dels för att jag föredrar harmoniskt utseende och katter som blir BIS ofta brukar vara extrema på ett eller annat sätt och dels för att jag allra helst vill undvika för mkt använda hankatter.

Efter lång tids ältande brukar dock allt falla på plats och då känns allt bra och spännande :) Även om det inte är en 'perfekt' individ jag hittat utan man fått kompromissa lite här och där ;)

Men visst får man högre och högre krav ju mer insatt man blir… Kräsnare också för varje kull och man vill ju att det ska bli bättre än förra hela tiden. Ibland känns det i det närmaste ouppnåeligt…

Tycker iaf inte att man behöver ha perfekta individer enligt standarden. Har som tydligt exempel min nykastrerade gammeltjej Kiwawa. Idag är det inte många som skulle köpt henne eller överhuvudtaget vågat ta en kull på henne, men hon har varit ovärdelig i mitt avelsarbete! Tror inte hon skulle fått ett CACIB om jag hade ställt henne idag, men de av hennes barn som ställts ut har väl alla blivit NOM och barnbarnen flertalet BIS. Å det är inte bara pappa som ger ifrån sig generna ;p Man måste våga testa! Så länge det inte handlar om att blunda för negativa sidor och lura sig själv…

Måste bara säga att det är än värre när det handlar om att leta ny hankatt att köpa in… *pust* Speciellt när jag är så helnöjd med den förste hankatten vi köpte! Hur hitta någon som kan ta över manteln?! Myyycket ångest inblandat i sökandet ;)

#1 hun ser jo riktig ut i mine øyne, ingen BIS katt som du sier men til avl så ser hun flott ut.

synes det vanskeligste er å finne riktig hjem til riktig katt jeg..

kryssninger av gener er gøy, å se hva som slår gjennom og om det blir slik man tror.. Farge for meg betyr lite egentlig, synes det er vakkert med lite hvitt, klassiske tegninger.. men ellers så synes jeg det er mye å tenke på før fargen spiller noen rolle på hvem jeg kombinerer..

Restless, otroliga Isa som är så vacker!

Mulan, jag ger mig in i diskussionen om några år när jag har lite mer kött på benen ;)
MEN Jag kan säga att det redan är lite ångestladdat inför letandet av hane.. För jag har ju tänkt ta kull, jag har ju funderat på vad jag vill ha, men USCH vad svårt det är!

Ha en bra dag!
Kram
Malin

Håller med er helt! Är ganska ny själv som uppfödare, har hållt på i ca 2 år. Och som du skriver Mulan, så blir man kräsnare för var gång det är dags att para, och för var katt man köper in.

Men för mej så är ändå i slutänden temperamentet det viktigaste även om man så klart är väldigt noga med rasstandarden. Huvuddelen av våra katter säljs ändå som sällkapskatter och inte som avels- och utställningskatter. Det är katter som ska bli familjemedlemar i upp till kanske 20 år och som kanske ska växa upp med barnen i familjen och då är temperamentet jätteviktigt.

Vår Nimbus som idag är kastrat, är ingen BIS-katt och jag är jättenöjd med att han idag vid 2-årsålder är IC. Jag vet hans brister, han är en aning för kort i kroppen, kunde ha haft en längre svans och varit ett nummer större. Men killen är ju så himla go och lätt att ha att göra med! Har aldrig visat humör, varken fräst, morrat eller bitits. En katt som bara vill kela och va med oss överallt helt enkelt. Detta underbara temperament har han för vidare till ALLA sina kattungar! Men…det har oxå varit viktigt att inte para honom med en hona som har samma brister som han, de måste ha kompletterat varandra. Jag har en son efter honom här hemma som är 5,5 månad och väger 4 kg, en riktig nallebjörn som chamar alla i sin väg med sitt härligt gosiga humör. Kattungeköparna hör av sej hit och berättar om sina nya familjemedlemmar som skänker dom en sån glädje där hemma. Om Nimbus inte har passat ihop med våra honor så har vi istället köpt in en parnig, vi måste samtidigt inte glömma rasstandarden.  Att bara para för paningens skull är det sämsta man kan göra.  //Kaisa

Ja, hu…. Det är verkligen inte lätt. Jag sitter och letar hanar allt som oftast, kollar in juniorer och ungdjur för att kanske finns det någon blivande goding ibland dem. Kräsen blir man verkligen efter ett tag, man utvecklar ju en viss smak på hur man vill katterna ska se ut och jag har upptäckt att många av de katter jag gillar är på tok för släkt med mina egna! Väldigt typiskt.

Här finns många kloka reflektioner gjorda. Att inte ha bråttom, att se utställningsmeriter för just utställningsmeriter och inte blanda ihop det med att katten är bra ur ett avelsperspektiv, sen är det förstås inget som hindrar att det kan vara både och. Det som bedöms på en utställning är den kattens uppfödares avelsarbete, inte hur just den kattens ungar kommer att bli. Att det är viktigt att fortsätta medverka till en bred avelsbas. Att det som görs idag får konsekvenser, på gott och ont, för rasen och blivande uppfödare på sikt. Att förstå lite om genetik, t.ex recessiva/dominanta anlag, expressivitet och variabler är också till hjälp när man så småningom ska göra utvärderingar av sitt avelsarbete. Att kunna se och acceptera att alla katter inte ska gå vidare i avel, oavsett om det är du själv eller någon annan som fött upp dem. Det är inte plättlätt men väldigt spännande och roligt, man blir aldrig fullärd och när man tror att man har greppat något dyker det gärna upp nåt nytt att sätta tänderna i! // Maja

Visst blir det svårare ju mer man lär sig och man har absolut högre krav och blir mer kräsen. Håller just nu på och letar passande hane till vår yngsta hona och det är inte det lättaste. Precis som #5 skriver, så lyckas jag nästan alltid fastna för de hanar som är släktingar på ett eller annat sätt.

Ett bra temperament och att katten är harmonisk i utseendet är viktigt för mig.

//Katarina

Många intressanta inlägg i denna tråd. Riktigt roligt att sitta och läsa gamla trådar. /Sylvia

Håller fullständigt med dig Malin!

Valet av hane har för mig tagit otroligt lång tid denna gång och jag har ändå bara haft 2 kullar tidigare. Men att man blir mer och mer kräsen är ju helt klart.

HEUREKA  

Barbro