Hej du, Linda! Ja, det enda jag vet är att Ylva Stockelberg menade att två bra silver-föräldrar inte behöver ge bra silver-avkomma. Det finns "en mängd" polygener som måste "passa ihop". Alltså har vi till stor del slumpen där igen!!

Det är tydligen pga dessa polygener som linjeavel kan ge mer förväntat utfall, än efter två obesläktade katter.

                                          /Monica

Jag anser inte att man ska avla på en silverkatt med rufism. Nu får jag nog på nöten, då det säkert finns dom som anser att katten ifråga har andra superkvaliteter som man vill ta vara på. Men min åsikt är att rasen är så stor och det finns så många kanonfina katter UTAN rufism.
Är så tråkigt när man sitter på en utställning och det kommer upp en katt med så mycket rufism så den liknar en brun katt:( Och ännu mer tragiskt är när ägarna säger att föräldrarna ser likadana ut….Då undrar jag alltid om dom överhuvudtaget tänkt innan parning.
Nej, fram med rena, klara silverkatter. Hoppas färgpoängen ska hjälpa till att råda bot på detta. /Sylvia

vad e rufism för nåt

För mig finns det bara ett val…dvs jag väljer katter utan rufism och med en kvalite som tilltalar mig.

Nu råder det ju det lite brist på riktigt bra silverhanar…så ibland får man kompromissa.

Säg en fantastisk silvertabby skogis en gång har nog inte sett sådana underbara kontraster på länge men tyvärr höll han inte måttet typmässigt…så då får man försöka leta vidare.

Har valt bort lite faktiskt att avla på randiga katter då det faktiskt inte finns så många utan rufism.

Har dock valt hanar med mindre silver/smoke kanske just för att deras typ eller stamtavla.

Jag har en hona med rufism, hon har ingen vacker silverfärg alls måste jag erkänna. Sist hon var på utställning blev hon ifrågasatt av domaren, hon påstod att det inte alls var rufism, hon var inte silver överhuvudtaget utan en vanlig brunspotted katt. Men dagen efter ville nästa domare ha henne till en silverkatt med rufism. Hon har fått en kull och hennes varma ton gick vidare till kattungarna. Så hon kommer inte att gå vidare i avel, hon är dessutom ganska liten. Jag vill inte avla fram en massa dåliga silverkatter, en silverkatt ska vara kall och vacker i sin ton.

Jag har en hane som har en fantastisk vacker silverfärg, finns ingen rufism i närheten av honom, som än så länge bara har tre kattungar efter sej och som jag hoppas ska kunna användas här i framtiden, S*Häxans Simsalabim. Men han är en väldigt långsamväxande katt, mycket tonåring i kroppen, och därför har jag velat utvärdera hans lilla kull innan han används igen. Sitter på jobb nu så därför har jag ingen bild på honom att visa men det kan jag göra i eftermiddag. //Kaisa

Jag ääälskar mycket rufism…på bruna & röda katter. Har själv från början, valt att avla på icke silver. Avlar varm varm bruna & dilition där det är ok på cremfärgade. Blåa katter ska inte vara varma i färgen utam kalla, men ok på blåpaddor med mkt crem.
Alltså… man får välja vad man inriktar sig på, om man inte vill ha ett stooort katteri .
/Birgit

Jag tycker att det är att avväga från fall till fall.Jag kan inte säga att jag aldrig skulle avla på en katt med rufism. Det är att måla in sig i ett hörn. Fortfarande är skogisen så "spretig" att Jag tänker typ i allra första hand. För mig finns det ingen anledning att sålla bort en förövrigt kanonfin katt både typmässigt och stamtavlemässigt p g a rufism.

/Jessica

#6: Nej, creme-färgen ska inte vara varm utan kall. Hur ska vi annars kunna se tydliga skillnader mellan röd och creme?! Att acceptera en varm ton på blåpaddor kan i förlängningen ge en avelshona som ger varm ton i färgen till sina blå barn. Tycker personligen att man inte ska blunda för rufism bara för att det inte syns lika tydligt hos sköldpaddor.

#4: Bara lite nyfiken -  vad använder du för kriterium när du tittar på solida silverkatter så du slipper rufismen?

Tycker att ljust och rent silver är fullkomligt underbart, men jag har inte sett mer än en handfull riktigt vackra silverskogisar någonsin. Är det verkligen enbart rufism som ger den varma tonen? ABY/SOM har ju otroligt varm ton hos sina katter i alla sina icke-silver färgvarianter inklusive blå, men ändå lyckas de få fram helt oslagbart ren silver. Jag tror mönstrets renhet och kontraster påverkar mer än man brukar prata om.  

Avla eller inte? Det är upp till varje uppfödare. Kanhända är det bättre att gå vidare på en avkomma efter en varmt brun silverkatt som klart är icke-silver och hålla sig ifrån silver därefter så är man av med problemet på en generation…

#7 Håller med dig

Handen på hjärtat, vem av oss avlar på helt perfekta katter? Precis som i all avel handlar det om att väga för o nackdelar mot varandra och jag kan ärligt säga att jag tycker det är skrämmande om man väger in färgens betydelse och likställer med typ, hälsa, temperament och storlek.. En fantastisk skogkatt med excellenta kvaliteter på alla plan som är rufistisk skulle jag definitivt inte ha några som helst dubier att avla på då jag förmodligen skulle anse att de andra kvaliteterna starkt skulle överväga till kattens fördel. Däremot kanske inte katten skulle bli showvinnare, men det är väl inte enbart för att föda upp vinnarkatter vi håller på med avel? Jag blir mörkrädd när jag läser att dessa futtiga fem poäng på färg får så stark genomslagskraft i avelsarbetet och jag hoppas innerligt att fler uppfödare börjar tänka långsiktigt och flera generationer framåt. Håller med #7! Om nu alla börjar avla på färgerna utan en tanke på andra egenskaper så kommer vi snart ännu tydligare att se genomslag på olika linjer som att blå har mjuka pälsar, silver har mkt ull osv, myter som idag inte är sanna eftersom vi har parat olika färger med varandra hur som haver för att man har fokuserat på allt annat än färg, vilket har försämrat mönster mm ibland, men också gett bra resultat i andra avseenden.

Vad beträffar rufism så ska blå katter ha en viss "rufism" på nosryggen, silverkatter bör inte ha det. Vad beträffar den varma färgen på ickesilver så diskuterades det för några år sedan att den inte hade att göra med rufism på silver, utan var ett helt eget anlag.. Därom tvistar di lärde..

mvh Malin

Avla eller inte avla…..ja det är ju den stora frågan i många hänseenden men i denna fråga precis som i andra får man ta och använda sitt sunda bondförnuft. Den första kull vi tog använde vi en MYCKET rufistisk hankatt till vår fs hona, deras avkommor blev tyvärr bara 2, en f09 och en ns09 vilket INTE hade det minsta rufism så…… Att jag sedemera försökt använda rena katter och förstärka silvret är en annan sak. Att para en fin silver men ex svart ger bättre kontraster och således ingen rufism, det är iallafall min erfarenhet. Många använder ju bruna kissar och parar med silver och där får man ju oftast resultatet rufism i olika grad. Men klara fina silverkatter är helt klart VACKERT!

Nackdelen med att avla på färger är väl kanske att man måste satsa väldigt ensidigt på en färg… vad gör man om man har en jättetrevlig, varm röd katt som bär på dilution t ex? Då måste man ju räkna med att vissa av kattungarna kanske blir "fel färg" bara av den anledningen…

 OM nu rufism nedärvs på ett så enkelt sätt… vilket inte jag personligen tror.

 Min tanke är väl att om man har en silverkatt med så mycket rufism, men bra i övrigt, varför försöka få fram silverkatter då? Om katten är heterozygot för silver (vilket måste vara vanligast idag) borde man kanske para med brunaugoti och istället försöka få fram katter som bör ha rufism?

För mig hamnar faktiskt färgen lååångt ner på skalan över typ. Jag skulle inte bry mig ett vitten om en silverkatt hade rufism, om den var perfekt i typen i övrigt, men det är bara min åsikt.

Många bra svar.. kul.. :-) men såklart ska typ och allt annat väga mycket tyngre,, det jag menade var om man bortser från detta eller ställer 2 identiska katter bredvid varandra skillnaden är att den ena har rufism och den andra inte..

Inte att man ska välja bort en superkvalitet katt bara för att den har rufism i sitt silver.

#10 och ja men såklart är det ju så att ingen avlar fram perfekta katter,, men det är ju ditåt vi skaq sträva iaf.. Alla ser med olika ögon om vad som är bäst, men är rufism på en silverkatt bäst? Finns det någon som ser det som bäst?

Jag anser inte heller att det är att avla på färg, om man väjer att inte avla på rufism, inte för att det är en defekt men jag tror iaf att man måste avla på samma sätt som om det vore en defekt för att få bort det,, hm asså nu kanske jag målar in mej i ett hörn som vanligt när jag ska försöka förklara hur jag menar.. ;-) men men,,,  Jag säger inte att JAG anser så,, jag spekulerar bara om hur man kan/ska/bör/icke bör göra.

En silverkatt som ser ut som en padda för att den har så mycket rufism är ju kanske inte så roligt.. Men som sagt,,, bara spekulationer.. :-)

Kram Linda

Jag undrar också vad rufism är för något??

Kan någon svara på det så vore det tacksamt  Inte lätt när man är ny…

Jag vet inte hur jag ska förklara, men en röd ton kan man säga,, så att färgen ser varm ut,, hm hoppas att någon kan förklara bättre..

Så här står det på kattgenetiksidan.

En rödaktig ton som finns i pälsen. Rufism anses önskvärt hos viltfärg, sorrel och bruntabby, där den rödbruna färgen förstärks. det är inte önskvärt hos creme och silvervarianter.

//Linda

#14 Här har du en länk som förklarar det:

http://www.pawpeds.com/pawacademy/courses/genetics/rufism_se.html

#8 Ja …nu har jag ju rufism på en del av mina enfärgade också *skrattar* men jag väljer att inte avla på dem;)
Rufismen syns ju väl på de enfärgade i solljus då får en varmt "rosa" ton. 

Handen på hjärtat så är jag väldigt medveten om att mina katter inte är perfekta men mitt mål i slutändan är att få fram katter som håller en god nivå och då tror jag att man får sätta sin ribba högre.

För mig känns det ganska fånigt att man skall behöva försvara färgavel då det automatiskt förutsätts att man skiter i allt annat.

Jag vill få fram rastypiska, vackra sociala varelser med en underbar färg…jag kanske inte kan avla i samma takt som andra och kanske får gå en del omvägar för att nå mina mål.

Rufism är jättevackert där det skall vara på tex en blåcreme( nu vet jag ju inte om det får vara så hos skogisen) med riktigt aprikos ton på magen eller på en riktigt fin bruntabby tex.

Självklart kan man få fram fina silverkatter med föräldrar med rufism men vill man ha ett bättre utfall en bara en bra silverkatt i varje kull tror jag nog det krävs föräldrar utan rufism.

Jag tycker det är jättebra att de 5 poängen finns då vi får tydligare gränser mellan färgerna tex får smokekatter som har silver över hela kroppen.

För mig är färgen en så stor del av helhetsintrycket av katten.

Hej Linda, du skrev: Likaväl som vissa ser negativt på "för små" honor och väljer att inte avla på det medans vissa avlar på "för små" honor då dom ju såklart inte anser att denna honan är "för" liten. Allt är ju en defenitionsfråga när det gäller storlek,, men färgen kan ju bara ses på ett sätt

Här håller jag inte med dig, färgen har också en nedärvningsgång som styrs av många olika faktorer, det är lika mycket en definitionsfråga som avel på storlek. Som någon skrev så kan man få mycket rufism efter icke rufistiska föräldrar, och tvärtom. Men i grunden handlar ju allt om vad man själv vill uppnå med sitt avelsarbete.

I ditt inlägg #13 skriver du att vi ska sträva efter att avla fram perfekta katter. Ja, visserligen, men det är här problemet kommer in. Man ska inte tänka i en generation… Om vi bara skulle avla på perfekta katter, för att få perfekta avkommor, då skulle vi inte ha något att avla på.

Som vanligt kommer jag ifrån ämnet, som handlade om rufism, men det kom så många bra inlägg här, så jag måste få skriva av mig hur jag känner

En katt som inte är perfekt, kan ofta bidra med det man vill ha in i sitt avelsarbete. Man kan välja mellan att försöka förbättra en sak i en generation, då blir egenskapen oftas tillfällig och kan försvinna efter en generation. Sen kan man välja att arbeta långsiktigt och konsekvent, då blir egeskapen stark och sitter där den sitter, trots att man sen frångår den i någon generation för att arbeta in något nytt man behöver. Det är detta som är så roligt, för man får helt plötsligt tofsar på en avkomma där föräldrarna inte har det, eller en spikrak profil, fast föräldrarna inte hade det… Det är då man ska tacka de som arbetade långsiktigt på katternas tidigare generationer, de anlagen är starka och återkommer generationer senare. Naturligtvis gäller detta även dåliga egenskaper, därför är det enormt viktigt att se tillbaka i generationerna.

Avel är för de flesta att para sina honor med hanar och få kattungar som är rastypiska… Men är det egentligen vad avelsarbetet borde vara?

Nej, i mina ögon är de som avelsarbetar de som parar sina honor med passande hanar och sen följer upp och studerar avkomman, för att sen para avkomman vidare och studera vidare igen.

Mitt råd (om någon orkat fortsätta läsa) är att först lägga grunden till uppfödningen med sunda friska djur. Djur som har de förutsättningarna man vill ha i sin avel. Fortsätt att avla och förstärka de egenskaperna och det utseetdet du vill ha.

När du sen har en bra grund att stå på med dina avelsdjur, då kan du börja avla på detaljer, som att få in bättre öron, bra mönster och färger, längre svansar o.s.v Att försöka börja med att avla den perfekta katten med en annan perfekt katt för att få den perfekta avkomman, det är för mig inte ett korrekt avelsarbete, utan en genväg till att kortsiktigt få (om man har tur) fina avkommor.

Ledsen att det blev en avstickare från ämnet "rufism"

#18,, såklart,,, jag förstår precis hur du menar,,

Jag tycker givetvis inte att alla katter hm hehe måste upp och läsa igen vad du skrev,, vänta lite…

Nej såklart ska man inte tänka i en generatios och det är ju precis det jag menar.. :-) Man måste tänka längre än så..

Det jag menar med mitt första inlägg där jag jämför en "för liten" hona med en katt med rufism,, givetvis är det skillnad men jag menar det man ser med blotta ögat,, den färgen gå¨r ju inte att ta miste på.

Och jag anser fortfarande att man ska sträva efter att få fram den perfekta katten,, sedan kommer man inte lyckas med det eftersom man förändras i sitt tänk på vad en själv anser vara den perfekta katten. Man kommer alltid att vilja nå ett eller flera steg längre,, och det är ju bra för at annars skulle man ju stå stilla.

Ja jag håller med dej om att man ska kolla upp avkomman oxå, men jag tycker för den sakens skull inte att man måste kastrera mammakatten (nu har du inte sagt det i ditt inlägg) utan jag vill bara påvisa hur jag menar, Jag tycker att man kan ta en eller ett par kullar på mamma katt för att sedan kanske behålla en avkomma för att komma vidare i sin avel och sitt arbete framåt.

Sedan kan ju jag tycka att jag hittat en superbra hane/ hona till min katt men det behöver ju inte innebära att du tycker att denna parning är något du skulle göra? Du kanske inte ens skulle avla på min katt som jag har i avel och vice versa,, allt handlar ju om betraktarens ögon och vad man strävar efter, och jag som är ny går fortfarande runt i djungeln av info och försöker hitta mitt mål och mina mått att se till.. Jag är mycket noga med det jag anser är bra och jag håller hårt på stamtavlor och inavels% samt sjukdomshistoria och förlossning på mamma etc etc..

Sedan kan man ju kankse tycka att jag talar emot mej själv iom att jag inte testat mina för HCM ännu, Men det bli en helt annan diskussion. Detta ska göras men är ännu inte gjort.

Hm hehe jaaa du,,, nu gick jag oxå ifrån frågan ang rufism,, men det får ni stå ut med,,

kram Linda

Sån här läsning, är intressant, och lärorik

#19 Jag förstår fortfarande inte vad du menar. Man ser att en katt är liten, lika bra som man ser att en katt har rufism. Vad de sen ger ifrån sig i aveln är precis samma villkor.

Jag förstår hur du tänker om strävan att få fram den perfekta katten, men mitt råd är att tänka på det som ett långsiktigt mål, inte ett kortsiktigt mål i en parning. Arbeta sen med delmål för att komma fram till det stora målet. Jag tycker man ska ta ett steg i taget istället inte ta en genväg, det gynnar inte de avkommorna man får fram på vägen…

Om man som uppfödare anser mamma katt vara för liten och är osäker på vad hon lämnar ifrån sig. Då skulle jag råda att fundera på om kattens övriga egenskaper är något man vill bevara och avla på i framtiden. Om svaret är ja, då skulle jag råda att para med en hankatt som varit med ett tag och där man vet att han lämnar bra storlek.

Om honkatten då lämnar bra storlek skulle jag antingen spara en honkatt där, eller ta en ny kull med en hankatt jag vill ha in
i mitt avelsarbete. Jag skulle inte sitta och ta "ett par kullar" om honkatten inte lämnar det jag vill ha.

Precis likadant skulle jag göra med en honkatt som kanske har rufism, så jag förstår inte varför du skiljer på det. Det är ju helt upp till uppfödaren vilken vikt de lägger vid den egenskapen, varken du eller jag kan ju avgöra om storlek eller färg är viktigt för en uppfödare, det är ju helt upp till den som ska avla, vad den har, vad den behöver o.s.v.

Tack och lov så varken tycker vi, avlar eller gör samma parningar, då skulle våran ras dö ut inom kort. Variationen i stamtavlor är viktig, sen är det naturligtvis som du skriver, helt upp till betraktarens öga att avgöra om man tycker en katt är vacker eller inte, rastypisk eller inte. 

Kram tillbaka

Ja men hehe asså såklart så ser man om en hona är liten eller inte men jag kanske inte tycker att en hona på 4 kg är liten men det tycker du.. :-) förstår du hur jag menar?

Och ja givetvis så måste man se långsiktigt,, jag skriver ju det.. hm eller? ja iaf är det det jag menar i det jag skriver,,, hm där kommer det fram igen att jag kanske inte är den bästa att förklara.. ;-)

Om vi tar ett exempel,, hm kanske inget bra men iaf jag testar,, Fudge,, henne säljer jag till sällskap,, skriver in det i kontraktet och jag har pratat med köparen gällande detta,, anledningen då? jo för jag anser att hon nu är så liten, behöver inte betyda nåt,, men jag tycker oxå att hon redan fått vara med om så mycket så jag vill att hon ska få vara endast myskisse..

Jag säljer alla mina avkommor till sällskap i första hand såklart, men i vissa fall säger jag även att jag vill inte att hon går i avel. Nu kanske vissa tycker att anledningen är fånig men för mej är det viktigt.

Att avla på FÄRG tycker jag låter oroväckande då jag är rädd att till en början ser man bara färg och då kommer ifrån standarden en aning,, inte alla och inte alltid,, men vissa.. se bara på Amber.. Trist då färgen kommer att dö ut om man inte ser upp..

Ute på hal is nu? :-/ hm kanske…. Såklart så kan man precis som i inlägg #17 av Ixatrixa inte säga att man inte färgavlar,, det gör vi nog alla lite till mans. Men inte så att det får ta överhanden på någonting annat,, det tror jag inte heller att det kommer att göra om man bara kan dela med sej och vara öppen och ärlig i sitt tycke och tänk och ha argument för det man tycker,, jag tror inte att någon tycker FEL,, vi tycker ibland bara olika..

 Man har ju en färg man tycker extra mycket om,, och om man då med en bit framförhållnig få fram eller tro sej få fram just denna färgen med dessa föräldrar och det blir en mycket bra kombination,, så jaa då gör man det, framför att välja en annan hane/hona i annan färg om man tror att kombinationen är likvärdig.. hm ähs,m, nu halkar jag iväg igen,,, som vanligt.. ;-) färgen vet man ju hur den blir,, men man kan ju aldirg veta om kombinationen på parningen är bra,,  såklart ska man inte ta flera kullar på en hona bara för att,,, det jag menade var om det visar sej vara bra,, såklart inte, men jag tycker att man kan ta flera än en kull på en hona som lämnar bra avkommor,, enligt uppfödarens tycke samt med lite insikt från andra såklart då man ofta kan bli hemmablind..

Kram

#22 Eftersom inga katter är perfekta, så har många av de katterna man avlar på något som kunde vara bättre, kanske storlek eller rufism. 

Allt handlar ju om att överväga om en katts fördelar och
egenskaper är såpass bra att det överväger ett fel. Varje ras har ju några särpräglade egenskaper, dessa är naturligtvis
viktigt att värna om, hur ska man annars kunna bibehålla en rasprägel. Samtidigt måste man vara försiktig, så man inte stirrar sig blind, utan får med sig övriga detaljer.

Titta bara på birman t.ex. Där tar man bort stora hälsosamma katter i avel, bara för att de inte har perfekta sockor och kilar…
Det är skyghöga poäng på deras "fötter". Är man inte försiktig så smalnar avelsbasen till slut ihop, birman får perfekta tassar, men de har glömt alla andra egenskaper, bara för att de inte har lika höga poäng… 

Detsamma gäller skogkatten, vi avlar på vissa särpräglade egenskaper, men vi får inte glömma helheten. Jag är inte speciellt orolig att man ska ta färgen i beaktning, det som oroar mig är att helt plötsligt ska de uppfödare som tar färgen i beaktning kallas "färgavlare"!! Det är 5 poäng på färg. Att ta dessa 5 poäng i beaktning är inte svårare än att ha övriga
poäng med i beräkningen när man avlar. Det är massor av saker att tänka på när man avlar. Har man hållit på ett tag så klarar man att bry sig om färgen också, många har som vi läst här redan gjort det.

Amberaveln går inte att jämföra med vanlig färgavel. Amber var ju en ny färg, precis som en ny ras. Man börjar med några
exemplar, sen måste man avla fram ett antal och få dem godkända. Många som började med dessa färger var jätteseriösa och avlade på svag inavel, men förnuftigt. Man sålde även ut katterna i europa för att få dem uppblandade.

Men sen finns det ju de som struntar i avelsarbete och bara
vill ha amber, kosta vad det vill. Då köper man tillbaka katter som inte är uppblandade i stamtavlorna, sen börjar man para det med släkten här hemma. Detta har i mina ögon inget med färgavel att göra och gagnar inte rasen överhuvudtaget.

Slutligen ett råd till dig när du säljer sällskapskatter. Prata inte avel överhuvudtaget, de är ju där för att köpa en katt till sällskap. De är inga uppfödare… Om du börjar prata om avel till de som är hemma och köper en sällskapskatt, då är det du som väckt tanken att katten går att para. De som köper sällskapskatter av mig säger jag bara att det är lämpligast att kastrera/sterilisera dem när de blir könsmogna, vilket de gör.

Kram i natten

Barbro

Diskutioner är alltid trevligt och det är lärorikt att höra allas åsikter. Men jag skulle vilja återknyta till det somTS började med.

Om man har en katt av bra typ, men med mycket rufism.
Ska man para den då?
Vad väljer man för hane, silver eller inte silver?
Ska man satsa på att få fram bra silverkatter utav den katten?
Eller ska man satsa på att få fram varma katter istället?

Själv kan jag bli trött på att alla tror att man är villig att ge upp typen, storleken eller pälsen osv, osv, bara för att man vill få fram en bra färg. Finns ju många andra raser där man klarar båda delarna, eller?

/Sylvia

#24 Fast i mina ögon ser det ut som just det, att man är villig att ge upp mycket bara för färg. Jag kallar det inte att man färgavlar, om man tar hänsyn till färg. Men för att citera dig själv längre upp i tråden, så menar du att man INTE ska avla på en silverkatt med rufism… och underförstått är ju då att det inte finns undantag.

Jag tycker det då verkar som det blir obalans, dvs att du väger in dem "ynka" 5 poängen för mycket. Tänk om en det kommer en katt som är helt perfekt i typ och stamtavla, men har rufism?

Det är för mig lika illa som att säga att man inte ska avla på en katt med en bump i profilen, oavsett hur den ser ut i övrigt, hur stamtavlan ser ut osv.  

Nu säger inte jag att man ska gå och avla på skogkatter med bumpar eller silverkatter med rufism, men tycker man att färgen är så viktig att man utan undantag kan säga att man inte tycker att rufism(silver)katter hör hemma i aveln, ja då anser jag att man färgavlar.

#25 Ja, vad jag skrev i mitt eget inlägg vet jag. Och jag skrev också att vår ras är väldigt stor, vilket innebär att det finns måååånga katter som är bra i typen, har bra stamtavlor osv, osv. Jag anser inte att man behöver använda dåliga silver i avel. Något som jag ansåg innan det blev färgpoäng. Men, men …färgpoäng har vi fått så tydligen finns det fler som anser att det är viktigt med klara, rena färger.

Blir dock lite osäker på vad du tycker i frågan som ställs i denna tråd. Å ena sidan skriver du;"_Tänk om en det kommer en katt som är helt perfekt i typ och stamtavla, men har rufism?"
"Det är för mig lika illa som att säga att man inte ska avla på en katt med en bump i profilen, oavsett hur den ser ut i övrigt, hur stamtavlan ser ut osv"

Å andra sidan skriver du;"Nu säger inte jag att man ska gå och avla på skogkatter med bumpar eller silverkatter med rufism"_

Så vad tycker DU? Ska man avla på en katt med rufism? /Sylvia

#26 Finns det verkligen så många kattter som är så bra i typen, och med tillhörande attraktiv stamtavla? Jag tycker mest många här har klagat på att rasen är spretig, och standarden låg… Själv tycker jag inte det finns så många. Visst finns det många bra katter… men om vi ska utesluta alla katter som har fel som motsvarar runt 5poäng eller mindre i standarden -då har vi minsann inte alls många katter kvar. Dessutom menade jag precis vad jag skrev -tänk om du snubblar över din "drömkatt" som i dina ögon är perfekt, men den har rufism? (och är en silverkatt…) Skulle du då avvika från den, för att nöja dig med en mindre perfekt katt för att undvika rufismen enbart? Då är du en färgavlare i mina ögon…

 Vad jag tycker i frågan är dels två saker -färg för mig är inte så viktigt. Det beror helt på hur jag ser på skogkatten -ser jag en katt med dålig typ, t ex dålig storlek, dålig profillinje -då tycker jag det är dåliga skogkatter. Men ser jag en silverkatt med mycket rufism -inte tänker jag att det är en dålig skogkatt. Men hjälp av den frågeställningen så sållar jag ut färg som rätt ovidkommande. Men iom standardändringen så har man inte så mycket val längre, om man föder upp så måste man naturligtvis satsa på färg.

Vad jag menar med mina till synes motsatta påståenden är just vad de står, även om det kanske var lite dåligt formulerat. Det första påståendet betyder just det -EN brist är bara en brist. Det är vansinne att påstå att man inte tänker/tycker man ska avla på en liten brist överhuvudtaget, oavsett typ, stamtavla och hälsa. Detta oavsett om det gäller profil eller rufism. Men bara för att man tar andra saker i beaktande betyder det naturligvis inte att man ska avla hejvilt på bumpar eller rufism, utan det handlar ju om att väga in flera saker.

Så slutligen -tycker jag man ska avla på en katt med rufism? Jag vet inte, vem är katten? :-) Jag är väl kanske inte född optimistisk, men jag anser att den bästa aveln är den förstärkande. Dvs, på en avelskatt väger man in för och nackdelar, (rockringen skrev mycket bra om det) och om man sedan beslutar sig för att avla på katten, avla på kattens fördelar, och förbättra dem, istället för att stirra sig blind på nackdelarna och bara tänka på att kompensera. Som jag skrev tidigare i tråden, istället för att försöka kompensera upp en katts silver, para den med nonsilver (om katten är heterozygot, då) och koncentera dig på att göra de egenskaper som gjorde katten värd att gå i avel ännu bättre-vackra öron, fin profil, bra kropp osv.

Morrn morrn,,, kul att läsa så många olika tankar kring detta,,, jag tror oxå att det är bra att man pratar om hur olikt vi tänker men kanske egentligen så lika,, men hehe vissa av oss.. tex jag själv,, formulerar det på lite olika vis..

Jag blir dock lite klyven,, tycker att alla här har rätt på sitt sätt.. :-/ hehe aja men det är välan jag i ett nötskal det oxå.. ;-)

Tack Barbro för detta råd: Slutligen ett råd till dig när du säljer sällskapskatter. Prata inte avel överhuvudtaget, de är ju där för att köpa en katt till sällskap. De är inga uppfödare… Om du börjar prata om avel till de som är hemma och köper en sällskapskatt, då är det du som väckt tanken att katten går att para.

Jag har faktiskt inte alls tänkt att det skulle vara så… Rent logiskt ja,,, men hm nu inte inte jag den kända typen för att vara logisk,, inte innan någon "väckt tanken" ;-) *blink*

Kram

Nu får ni ursäkta mig, det kanske blir svamligt men jag har jobbat hela natten och hjärnan är mer av svampliknande karaktär…

Om man nu ska inskränka sig till att inte avla på rufism, så kan man ju fundera vidare om man då ska avla på kalla bruna, katter med dålig mönsterkontrast, medaljongvitfläckar, dåliga solida osv. Till detta har vi ju också hälsan att tänka på, där vi plockar bort ärtliga sjukdomar, knickar osv och inte minst temperament. Vi kan sålla i all evighet. För min del så är rufism en så otroligt liten del i vad jag vill uppnå och undvika i mitt avelsarbete, dels p g a att alla kattungar i en kull kan inte, och ska inte, bli avelsdjur eller utställningsstjärnor. Mångfald är så viktigt att jag tycker att det är farligt att tänka att vi ska plocka bort friska fina djur p g a färg eller mönster. Var hamnar vi då?

/Jessica

#28 Det är ofta de små sakerna man inte tänker på och man gör det ju i ett gott syfte,  men genast har man väckt en tanke som inte funnits där

Barbro

#29
Helt enig.

Barbro

#29 *lyfter på hatten och gör tummen upp* Kanonbra skrivet, håller helt med!

mvh Malin

Rufism på en brunaugoti är önskvärt men på en silverkatt inte önskvärt. Att katten är FRISK har väl inte med denna sak att göra? Det trodde jag var en självklarhet oavsett om katten har rufism eller inte? Frågan var ju om man avlar på en silverkatt med rufism, eller inte?? 

Vilket ni alla är rörande överens om, en silverkatt med rufism - den avlar man på. Så därför ställer jag mina frågor igen, för jag blir nyfiken på hur ni tänker? 

Om man har en katt av bra typ, men med mycket rufism.
Ska man para den då?
Vad väljer man för hane, silver eller inte silver?
Ska man satsa på att få fram bra silverkatter utav den katten?
Eller ska man satsa på att få fram varma katter istället?

/Sylvia

På tal om att inte väcka eventuella avelstankar hos sällskapsköpare; Under Ulrika Ohssons föreläsning fick vi höra att det var mycket bra för rasen om man kunde få till en parning med hanarna som sålts enbart till sällskap. Allt för att bredda avelsbasen och för att balansera upp antalet användna hanar mot användna honor.

Tycker det verkar mycket rimligt. Försöker själv följa vart sällskapshanarna hos andra uppfödare tar vägen, där stamtavlan och utséendet är intressanta. Om det stämmer i tiden mm för ens egna planer, kan man då ha turen att få kontakt med en hanköpare som innan kastreringen låter honom para en gång!

Men därifrån till att uppmuntra alla kattungeköpare till att starta avel, är naturligtvis steget stort. Det är inte det jag menar!

                                               /Monica

Håller med #29 intressant tråd.

//Gunilla

Jag svarar igen:)

Ur mitt perspektiv ser jag ingen anledning att använda mig av avelskatter med rufism…då jag hellre väntar på en katt med god helhet och bra färg. Mitt huvudintresse är ju silverkatter.

Jag vågar *skratt* erkänna att jag färgavlar men för mig är ordet inte förknippat med att jag skulle para sjuka, defekta eller extremt icke rastypiska katter för att få en viss färg…..det är liksom inte så det fungerar;)

Färgavel för mig är bara ett extra plus.

Jag instämmer i det Silly zone, Mulan, Frost och Rockringen skriver.

Färgen är 5 p.

Visst har vi många vackra katter. Men också en väldigt spretig standrad.
Dessutom kan jag tycka att utbudet av avelslinjer är väldigt begränsat trots att vi till antalet har en stor ras.

Om jag skulle para en katt med rufism som förövrigt är en bra katt så skulle jag nog inte fundera så mycket på vad den andra katten har för färg.
Det finns så många andra egenskaper (förutom hälsa, temprament & stamtavla) som känns så mycket mer viktiga.

#33 Jag tycker det framkommer ganska klart av alla svar att det inte går att svara ja eller nej på din fråga. Vilken "icke önskvärd" egenskap som helst hos en katt, måste ju ställas i relation till allt annat.

_Om man har en katt av bra typ, men med mycket rufism. Ska man para den då?
_Det beror helt enkelt på resten av kattens kvalitet och avelsegenskaper och vad man vill uppnå med just den kombinationen.

_Vad väljer man för hane, silver eller inte silver?
_Vill man få avkommor med bättre silver parar man med silver och håller sig från rött.

_Ska man satsa på att få fram bra silverkatter utav den katten?
_Det beror på syftet med kombinationen. Är det en katt man vill fortsätta avla på och man vill ha silver, då kommer man att få
det även om det kan ta någon generation.

Eller ska man satsa på att få fram varma katter istället?
Personligen tycker jag det är bättre att avla bort rufismen.

Det känns som allt handlar om att allt ska ske i en generation, man måste planera sin avel långsiktigt. Färg är 5 poäng!!! Om jag vill ha in en typ av katt pga storlek, benstomme, längder eller annat, så skulle jag inte bry mig det minsta om katten har lite rufism i pälsen, det avlar jag bort på 1-2 generationer.

Åter igen, tänkt mer långsiktigt, avelsarbete handlar inte bara om nästa kull kattungar som ska födas och att kattungen kan få poängavdrag på sin färg på en utställning!

#38 Tack för ditt svar:))

Att vi alla tänker olika är vi alla medvetna om. Och även jag är medveten om att allt inte kan ske i en generation än om jag pressade på och spelade lite dum i min frågeställning.

/Sylvia

#39 Hi hi, det funkade på mig i alla fall.   

Ja håller me #29. Kan inte föstå vaför man inte ska avla på en katt med rufism om den e bra i övrit. Rufism kan man avla bort