Spørs litt om de er for tidlig fødte eller ikke det da..

De budre kunne overleve fint så lenge mamma katt har melk og de er fult utviklet ( dvs født etter 60 dag men ettersom hun ikke vet når dem parret så er det jo vanskelig å vite.)

Varför har hon inte tänkt stödmata dem??

                             /Monica

#2 precis min undran oxå… :-/

Den minsta ur den kullen jag har nu här hemma vägde 72 gr vid födseln,, sedan minskade hon till 65 gr, jag har stödmatat henne hela tiden och gör det fortfarande, nu är hon snart 6 veckor (tisdag) nu väger hon ca 520 gr..

:-) så nöjd så…

//Linda

hej!

Om kattungarna är livskraftiga och verkar pigga så är det nog ingen fara, de är ju bara tre och det finns gott om tuttar för dem. Bara att se till att de får tutta och har det varmt o gott i sin bolåda. Jag stödmatar inte heller om man inte absolut måste, och i en av våra kullar föddes en röd liten kille som endast vägde runt 70g. han gick ner det första dygnet, men var pigg och livskraftig och klarade att leta sig fram till tuttarna utan problem. Vi behövde aldrig stödmata honom. Han blev såsmåningom en väldigt stor kille.

mvh Malin

Jag håller med #1 & #4.
Tycker det är helt ok om hon väljer att inte stödmatar.
Dom klarar sig själva om mamman har mjölk och de är livsdugliga och har livsgnista.

Har haft ett antal små kattungar och även en kull som var några dagar för tidigt födda med födelsevikt mellan 68-84gr. Jag stödmatade inte. 
/Kattis

#5 Jo ja visst är det det bästa att inte stödmata men som i mitt fall då Fudge gick ner till 65 gr, så vågar man liksom inte chansa,, iaf inte jag.

Jag undrar mest varför man säger: Hon ämnar inte stödmata dom, det tolkar iaf jag som att hon TÄNKER inte göra det,,,och eftersom frågan är ställd som den är så kan man ju anta att så är fallet.. Det förstår jag inte…

//Linda

Jag har också ifrågasatt varför hon inte vill stödmata ungarna.Men hon är av den uppfattningen att det inte är naturligt och att naturen ska ha sin gång.

Måste delvis hålla med henne,men när det gäller renrasiga katter ska man kunna göra undantag,tycker jag i alla fall.

jag har visserligen hört om en perseruppfödare som stödmatade sina bägge ungar som var för tidigt födda.När dom var 4 veckor så dog en av dom av nån missbildning.

Så jag vet inte om man kan säga vad som är rätt eller fel .

Hur som helst så diar hon ungarna så det är bara att hoppas. 

Maggan

#5 Tja, visst kan man resonera så. Har själv varit med om kattungar som har varit dödfödda, dött strax efter födseln av olika orsaker och kattunge som jag varit tvungen att ta bort pga missbildning, men personligen kan jag inte, i det här sammanhanget, tänka mig något vidrigare än att bara sitta och vänta på att en kattunge ska dö. De är oerhört "sega"…..Det räcker så väl med min nuvarande kull, där två dog efter att vi fick hem dem från djursjukhuset. Ingen skulle ha klarat sig om jag inte mjölkat ur mamman några droppar och gett dem. (För att sedan gå in med KMRpå den ena kattungen en vecka).

Sedan kan man ju se det som att det är emot naturen att försöka, men då finns det så mycket annat som i min mening är värre. Dock är det naturligtvis upp till var och en hur man gör. Detta är min ståndpunkt.

                                         /Monica

Med tanke på att jag själv sitter här med en kattunge som är för tidigt född och som jag handmatat till 100 % nu i 4,5 vecka, så har jag väldigt svårt att förstå principen "jag stödmatar inte". Om kattungen är frisk, men av någon anledning inte kan dia ska man då bara låta den tyna bort?? Har man skaffat katter som man låter para, med vår "hjälp" eller som i det här fallet "av sig själv" så tycker jag att man tar ansvaret fullt ut också och hjälper till, om det inte fungerar. Däremot så skall man givetsvis inte vara för snabb och börja stödmata utan verkligen låta kattungen och mamman få en chans först. Är kattungen defekt eller sjuk så den pga av detta inte kan dia, då hamnar man i en annan sits och kanske får överväga om man skall ta bort kattungen. I vilket fall så måste man ju ta ett beslut och inte bara lämna allt åt ödet.

En bild på lilla CD som föddes 6 dagar för tidigt. I dag är hon 4,5 vecka. Visst är det ett enormt jobb att stödmata en kattunge, men för min del har det varit värt allt "besvär"

Jaaa precis,, så tycker jag oxå.. man kan inte bara låta den lilla tyna undan,,, Ja visst naturen ja,, men nu är det ju så att våra hemma katter lever inte i den fria naturen och då anser jag att man gör då vad man kan för att hjälpa till.

//L

#9 Herre G….så söt!!

             /Monica

Jag vill bara förtydliga att jag stödmatar om man måste, i vissa fall är man tvungen, och jag vill heller inte se kattungarna tyna bort… ;) det jag menar är att många går in och stödmatar bara för att ungen är liten vid födseln, och inte för att den har behov av det.. Det resonemanget protesterar jag mot, för om man endast har tre kattungar i en kull och de är pigga o matglada så finns ingen anledning att stödmata. Vi ska ju inte gripa in i onödan. Dessutom kan man ibland försöka att stödmata de stora syskonen istället så att de små ynkarna kan få modersmjölken eftersom de oftast är i störst behov av att få antikroppar och skydd från den nyttiga modersmjölken..

Jag hade en liten sötnos som föddes med en vikt på 70g i en kull med 7 kattungar. Han var pigg o rask och sög ivrigt efter mjölk, men hans klumpedunsar till syskon knuffade bort honom hela tiden. Honom lade jag flera dagar på att stödmata och försöka få igång, men dessvärre dog han. Han hade förmodligen fått lunginflammation eftersom det knäppte i honom.. :(

Mvh Malin, som håller tummarna att det går bra för de små kattbarna

"Att låta naturen ha sin gång" kan ju låta som vettigt, men, handen på hjärtat, är det verkligen alltid det sundaste? Och, om man nu resonerar så, borde man inte följa de ledorden i hela sin uppfödning, inte bara när det gäller en eventuell stödmatning av kattungar?

Om värkarbetet slutar på en högdräktig katthona - tar vi inte henne till veterinären då?

Om hon behöver snittas, ser vi inte till att det blir gjort?

Om en katt blir sjuk, ser vi inte till att den får veterinärvård då?

Vi tar ansvar för våra katter på många livsavgörande områden idag. Vi ansvarar för att de ska få den föda de behöver för att överleva, vi ser till och med till att födan är bästa tänkbara ur näringssynpunkt. Vi bestämmer över när och med vem de ska para sig, och vi beslutar i många fall också när och hur deras liv ska avslutas.

Enligt min erfarenhet kan många kattungar vara ytterst livsdugliga, men omständigheter, som t ex de Malin nämner i inlägg #12, kan göra att de inte får den start de behöver för att komma igång ordentligt själva. Jag är förespråkare för att stödmatning ska användas när det är nödvändigt, alltså snarare som undantag än regel, men jag skulle aldrig tveka en tiondel av en sekund för att stötta en kattunge som av någon anledning har det svårt i början av livet.

Jörgen Frithiof

#13 mycket bra skrivet, handen på hjärtat, så tror jag ingen här, skulle låta en kattunge tyna bort, själv skulle jag hellre gå på knäna, än att se den lille bara ligga där, och självklart skulle jag låta min veterinär kolla dom, och ge mig råd, och finns inga förhoppningar, så får den somna med lite hjälp.

Jeg har hatt noen kattunger med 60,64 og 72 gram i fødselvekt.De har vært litt tidlig født og i veldig store kull(9 unger i kullene) og med komplikasjoner

Jeg har stødmatet dem, ikke alle har overlevd, men fler av de helt små har det. Hva som hadde skjedd om jeg ikke stødmatet dem vet jeg ikke,men jeg ville gjordt det samme om det hadde hendt igjen

Det står ju igenstans i den inledande tråden att de skulle vara något fel förutom att kattungarna hade låg vikt.
Utan frågan var vell lågvikt kontra stödmatning?
Dessutom visste man vell inte heller om de var förtidigt födda?

En del honor har ju låg vikt på sina kattngar.
Jag har haft honor som aldrig hade kattungar över 100gr trots att hon gick 65 dagar, utan de låg i snitt på 70-90. Men ingen behövde stödmatas på grund av vikten.
/Kattis

 I alla sakfrågor finns det naturligtvis undantag. men undantag är… just undantag.

Vi ska värna om alla (livsdugliga) kattungar.. men inte börja stödmata innan vi ger en möjlighet att få det att komma igång som det ska. Å, det kan ta lite tid beroende på hur honan mår.
Att avvakta & inte börja "hjälpa till".. så honan sinar.. helt i onödan, det är värre för kattungarna/en.

Visst kan kattungar födas förtidigt, vara utan, även osynliga, missbildningar & livsdugliga, men är det svårt att avgöra en kattunges livsduglighet från början. Det händer att man först senare märker att man kämpat för någon.. som det inte var meningen skulle klara sig… så vad var barmhärtigast.

Om vi vill stödmata för att vi inte litar på att vår hona kan klara av sina ungar, varför ska hon då gå i avel?
Det är så lätt att vi ingriper & hjälper till med både dålig parningsförmåga & med honor med låg moderskapskapacitet men.. är det efter sådana föräldrar som vi vill ha avkommor och..  som i sin tur skall gå vidare… i avel?

Låg livsduglighet, låg parningskapacitet, låg moderskapacitet kan/bör ses som diskvaliserande för ett avelsdjur att föra vidare till framtida avel.

Men som sagt.. det finns undantag, bara vi låter det vara undantag.

/Birgit

Tack alla för era fina synpunkter och svar.

Visst har väl kattmammans storlek och ålder också betydelse i sammanhanget?

Hon är liten för att vara en NFO ca,2.5 kg  och är precis 1 år fyllda.

Den här historien verkar inte vara slut ännu.2 av kattungarna lever ännu men en av dom hittades död på morgonen.Något som i alla fall jag tycker är besynnerligt är att kattmamman börjat äta på ungen.

Undrar om det har med eventuell stress att göra hos mamman?

Nu börjar jag själv få taggarna utåt i denna historia angående min väninna.Jag tyckte hon skulle ta mammakatt o hennes lilla familj till veterinären här i Kiruna,men hon vill inte lyssna på det örat.Jag blev förbannad o sa att då ska man inte ha djur ,om man är så känslokall o hjärtlös.

Vad ska jag säga till Edith?

jag vill ju inte mista en vän?

Maggan

I vår första kull fick vi en liten knapp på 54g, han klara sig nästan helt utan stödmatning.. Den första veckan såg vi bara till att han fick ligga vid rätt tutte, å så putta vi lite på honom när han somna.

Sen fick han lite extra när vikten gick ner, men så länge vikten gick upp eller var konstant så fick han inget extra. Idag är han en vacker kastrat på 6 kg o full av bus och mattes ögonsten.

#18
Det är tragiskt att djur får lida för att vi människor ger dom fel förutsättningar. Att få "tjuvparning" på så pass stora/unga katter borde gått att beräkna.
Honan är säkert stressad pga att hon tex är för ung, haft för ont osv. Att hon försöker "städa" (som är en naturlig instinkt) kan just vara ett tecken på att hon är mycket stressad.
Ungarnas låga födelsevikt kan bero på honans låga ålder allternativt  på att de är förtidigt födda.

#19
Det är inte ovanligt att man i en (fullgången?) kull kan få ungar i olika befruktningsålder (om man låtit hona/hane paras förlänge, vårt fel?)
Att låta en sådan unge få visa sin livsduglighet på det sätt du gjorde, gör att han har större tjangs att klara sig  fortsättningsvis. Risken är annars ökad för att han kan bli infektionskänslig i framtiden enligt min kloka vet.

/Birgit

#9 gudars så söt. Jag tycker att har man katt som får kattungar så får man ta sitt ansvar och stödmata om det behövs, jag väger mina små varje dag och kollar så dom ökar i vikt hitills gått bra inte behövt stödmata någon. (har en liten matvåg som jag väger dom i) Bra tipps att ha!