I väntan på slutet
De allra flesta här inne har med största sannorlighet mist något kärt djur. Alla är vi nog helt överens om att ett husdjur blir mer än bara en djur eller en hobby, vi delar våra liv och vårt hem med dem och de är precis som vilken familjemedlem som helst. De betyder oerhört mycket och vi älskar dem. Själv har jag köpt min fösta raskatt för ganska precis ett år sedan och jag är helt förälskad i den norska rasen. de är så underbart vackra! Förutom min minsting har jag två till blandraskatter. Den ena av dem blev sjuk och med största sannorlighet förgiftad för några år sedan. Efter det har han drabbats av permanenta leverskador som jag behandlat honom för. Jag gav honom daglogen medicin morgon och kväll i över sex månaders tid. efter det kunde min veterinär bara konstatera att medicinen inte hjälpte och att vi bara skulle sätta in ett specialfoder som skulle underlätta för hans lilla lever. Även om jag nog innerst inne vista att han aldrig skulle bli helst frisk så hade jag ändå hoppet om att han skulle leva ett långt liv tillsammans med mig.
För några veckor sedan var jag på ett vanligt veterinärbesök och tog blodprov. Resultatet visade att hans värden försämrats och veterinären sa att han inte kommer att bli en gammal katt. De orden gjorde så ont i mitt hjärt. Jag vill inte inse att jag kanske kommer förlora honom, och att jag inte vet hur lång tid vi har kvar tillsammans. Han betyder så mycket flr mig och vi har gått igenom mycket tillsammans. han var bara ett år då han blev sjuk och jag har vårdat honom i snart tre års tid. Om möjligt har vi fått en ännu närmare kontakt i och med hans sjukdom. Min stackars älskling! Så länge han inte lider är jag naturligtvis glad, men jag är så rädd för den dagen då jag kommer att börja se att han är sjuk och jag måste börja fundera på det svåra beslutet att låta honom somna in. Varje dag när jag ser min sötnos så hugger det till i hjärtat och jag påminns om att han är sjuk. Det är så svårt när man står maktlös och öförmögen att hjälpa sin bästa vän och familjemedlem.
Egentligen så vet jag inte vad jag vill komma fram till, bara skriva av mig lite. Om det är någonstanns man kan finna djurvänner så är det väl här. Folk i ens omgivning verkar ha svprt att förstå att man kostar på veterinär besök och behandligar på en bondkatt som ju är gratis och säger att det bara är en katt. För mig är det inte BARA en katt, katter är aldrig BARA katter. De har personlighet som alla andra. Men det vet ju alla här inne redan förstås.
Bifogar en bild på min underbaraste sötnos!
En ros till dig!! /Sylvia
En stor kram från mig…
mvh Malin
Jag och mina katter skickar många kramar och nospussar till er 
Skickar många tröstekramar till dig. Upplever nu detsamma som dig och vet precis hur du känner fast för mig gäller det en hund. /Siv
Förstår att att du har det jätte jobbigt just nu.
Många kramar från oss.
/Kattis
Tror jag vet hur du mår och hur du känner, även jag sitter i precis samma sits just nu (gällande hund). Det är ett jättesvårt beslut, och veta att man tar det vid rätt tidpunkt är alltid svårt. Man får helt enkelt lita till sin magkänsla och försöka känna efter hur djuret mår och gå på den känslan. Man vill ju göra det som är bäst för sin älskade fyrbening. Skickar en stooor styrkekram!! // Åsa
Med en tår i ögat läser man vad du skrivit. Jag hoppas att ni ska få så mycket tid som möjligt tillsammans du och din älskade katt. Kram!
/Jessica
Jessica, Sajtvärd på Norsk Skogkatt ifokus
S*SillyZone´s Norsk Skogkatt
Skickar massor av tröstekramar till dej / yvonne
En stor styrke-och tröstekram till dig och din vackar goa misse. Katter är inte BARA katter, oavsett stamtavla eller inte. Det spelar inte någon roll, det är en familjemedlem, och en högst älskad sådan. Tänker på dig.
/Lena
Hej…Förstår att du måste må jättedåligt av att ha detta i bakhuvudet hela tiden,men försök o lev i nuet både för din egna o Kissens skull.En katt känner på sej alltför väl om man är ledsen eller mår dåligt.Hoppas att ni får en underbar sista tid tillsammans…Styrke o Tröstekramar från mej till dej…Mvh*Marina*
Marina/ S*Karmskogen's
Ägd av 6 Norska Skogkatter
Förstår vad du känner och går igenom. Stor tröstekram.
Det är inte alla man kan berätta för….men vi som har djur vet precis hur det känns..saknaden kan i bland vara lika stor som när man förlorar någon anhörig. J ag fick avliva min Golden Retriever 12 år gammal.. i våras ett svårt beslut..han är nu begravd i min trädgård..och jag går dit ibland…gråter och pratar med honom..min lilla Chinchillakatt ligger där också sedan några veckor..så många tårar har fällts…så jag förstår så väl hur du känner dig… Kram Berit
*kramar om*
Det är tur att han har dej sin sista tid som ger honom all kärlek och omvårdnad. Att behöva skiljas från en vän är fruktanssvärt svårt och sorgen sliter i hjärtat. Bara vi som har djur vet vad du nu går igenom. Ta varje dag som ni har tillsammans som en gåva ingen vet när hans tid är ute och förhoppningsvis dröjer det. Du är inte ensam utan när det känns svårt så skriv hit för vi förstår dej. Nospuss till killen och kram till dej./Laila.
Kram till både dig och kissen
Jag har precis gått igenom detta. Jag visste att min äldsta katt inte hade så lång tid kvar och gick och väntade på tecknen för att det var dags. De kom i söndags. I måndags fattade jag beslutet och ringde min vetarinär. Han kom hem till mig idag och tog bort henne. Nu känns det tomt, men ändå en viss lättnad för att jag vet att hon inte har sin "sargade" kropp kvar. Ikväll ska jag tända ljus till hennes minne.
Fram tills att det är dags så är det viktigt att ta tillvara på tiden och njuta av den tid man har med sitt djur. Och se till att de har det så bra som möjligt. Man har inget för att gå och oroa sig, utan man ser och känner ändå när det väl är dags. Jag fick förmånen att ha min Kisse i 18½ år.
//Jotta
Starta ny diskussion