Tack för trevlig tråd! Har saknat lite av detta… Hoppas att många fler delar med sig av sina erfarenheter.

Fint skrivet och mycket tänkvärt. Har dock en fundering kring ditt tips om att ställa ut. Ett tag för något år sedan, har dock blivit bättre, premierade många domare katter med STORA parabol öron, avlånga huvuden, behövde ej vara värst kraftig eller stor, och i mina ögon såg de mera ut som en långhårig oriental än en ur norsk skogkatt. Domarna har mycket stort ansvar och de som dessa premierar vill ju självklart alla ha, jag menar vem vill inte ha en BIS kisse?! Om man nu som ny och intresserad försöker "lära" sig detta med "rasstandarden" på utställningsarenan, blir det då inte lite fel?! Jag har själv många gånger hört, "den gamla typen" och "den nya typen" men vad innebär den? Om katten avviker från vad ursprunget är tänkt att vara, hur skall då den nya uppfödaren få rätt information på utställningen?

#1 & 2 Tack!

Att ställa ut är ju inte bara att ställa ut sin egen katt o lyssna på domaren, merparten är ju att mingla o kolla på andra skogisar… ;o) Genom att åka på flera utställningar o kika på olika skogisar, olika stamtavlor, domarbedömningar mm så lär man sig massor tycker jag.  Jag tror även att vi som uppfödare säkerligen har egna tolkningar av hur en "riktig" skogis ska se ut.. Genom att se alla dessa olika bitarna så kommer man förhoppningsvis till insikt om vilket spår man själv vill ta… Åtminstone är det vad jag hoppas o tror…

mvh Malin

Jag är ingen uppfödare och vill heller inte bli. Men en liten fråga, ska de inte ha stora öron? Det är något jag fått för mig att denna ras ska ha.

Mvh Margona

Men om det är så olika vad alla tycker, hur ska en nybörjare då veta vems åsikt han/hon ska lyssna till?

#4 I standarden står stora, men hur man sedan definierar det är upp till var o en…. Allt går att tolka.. En del tolkar stora som gigantiska, och jag tycker absolut att en skogis ska ha stora öron, men de ska när skogisen är färdig vid kanske 4 års ålder harmoniera. Dvs inte FÖR stora i min smak..

Jag håller med dig, det är lärorikt att vara på utställningar precis som du skriver får man många intryck och visst är det givande i många hänseenden. Tolkningen av den norska rasstandarden kan nog variera, beroende på vem som gör den, men det isig gör väll att det blivit lite tokigt i vissa hänseenden.

#5 Precis vad jag menar!

#5 Genom att få information och kunskap skapar man sina egna åsikter o tolkningar och får en grund att stå på. Det är ju inte så att skogkattavel är svart eller vit.. Åtminstone enligt mitt synsätt…

mvh Malin

#6 Tack för svaret! Men som #5 skriver så blir även jag förvirrad när alla säger olika. Vissa gillar långa huvuden och megastora öron andra inte. Vad är egentligen rätt och fel?

Jag läste någonstans, kanske var det på sveraks sida, att man aldrig skulle avla på något som man inte själv tyckte om. Så när allt kommer omkring så måste man ju ändå utgå från sitt eget tycke och sin egen känsla.

Ja, vad är rätt o fel? Sanningen ligger i betraktarens öga, skulle jag vilja säga… Vi mäter ju inte triangeln med linjal, inte heller väger vi katterna på utställning, ändå lyckas domarna döma enligt rasstandard.. O flera av dem tolkar den ganska olika…

mvh Malin, som tycker även den här diskussionen är grymt intressant..

Jag tycker också det är intressant men det är svårt när alla säger olika. Det bästa är väll att lyssna på dommarnas ord och försöka förstå vad de menar.

För egen del tycker jag just triangeln är väldigt viktig, och att den ska vara så liksidig som möjligt. Men exakt kan det ju knappast bli, men man behöver ju inte heller ha gigantiska öron som gör att triangeln blir totalt omöjlig. (Nu är ju inte jag uppfödare, men otroligt intresserad av detta ändå.)

Allting är ju relativt, alla uppfyller vi väl standarden för människa, men den som tycker Mulan är vacker behöver ju nödvändigtvis inte tycka jag är vacker! Eller….?/Häxan

#15 Alltså går man efter sitt eget tycke. Eller?

Men alla säger att man måste följa rasstandarden när det gäller avel. Hur går det ihop om de flesta tolkar den olika?

Det undrar jag också. När det gäller texter så kan man ju i princip tolka dem hur som helst.

#15 Helt rätt o redigt Häxan!

#16 Nja, man tittar på standarden, försöker lära sig exakt vad den innebär (tog nog mig minst två år innan jag fattade vissa saker, men jag kan vara rätt trög ibland… ) och sedan utgår man från den och det man själv premierar… Ingen har väl hittills fött upp den perfekta skogkatten, men många rör sig i närheten av det…

Precis så, triangeln… titta och tänk på hur en triangel är formad. Sidolinjer, öronens avslut, avståndet mellan öga/öronbas och nos. För lång i profilen med små öron eller stora höga öron med kort profil blir ju ingen trekant. #12 Rasstandarden som du skrev tolkas olika av domare vilket jag tycker är fel. För lite krast kan man då säga att om det är en domare som flitigt återkommer på många utställningar som premierar parabolöron och långa skallar, hur blir då igentligen katten utifrån rasstandarden ?

Men det som är perfekt för dig kanske inte är perfekt för någon annan. Exempelvis gällande detta med öron, vissa tolkar det som katten ska ha megaöron och någon annan som de ska vara stora men inte extrema.

Härlig diskussion!

Håller med#12 och"15.Menså är det ju det att man tycker så mycket om sina egna katter,så när någon,annankatt i dommarens ögon är snyggare än min,så är den katten verkligen värd en applåd.Grattis alla oss som tagit en och annan titel,eller bara varit nära/Mona

Men kan en katt med en bra triangel inte ha megaöron?

Ingenting är svart eller vitt.
Det finns inget  100% recept att följa.
Som ny är det svårt att ställa in ögonen och värdera katter och få en känsla av vad som är rätt för en själv inom ramen för standarden.
Jag kommer ihåg själv hur svårt det var.
Vad jag själv gjorde var att när jag såg en katt jag tyckte om så frågarde jag min mentor hur hon tyckte den katten såg ut. Goda sidor resp. svaga sidor. Försökte lära mig se vad det var som gjorde att jag gillade just den katten. Och varför jag inte gillade en annan.
Likaså när en domare dömer. Tycker jag som hon eller han. Ser hon något jag inte noterat.
Helt enkelt ta ställning men samtidigt vara beredd på att ifråga sätta sina egna åsikter.
Låter lite flummigt det här ;-))

Och sen glömde jag instämma i Mulans första inlägg om att inte skaffa på sig för många katter i början.

Lägg upp en strategi/plan för din avel.
En bra start är 2 honor med olika stamtavlor. Harmoniska från jämna kullar där man har sett en hel del av föräldrarna bakom så man kan få en blick för vad som går vidare i arv.

/Kattis

Tack för alla era svar även om detta gör mig lite förvirrad. Jag ska nog fortsätta att lyssna på dommarna och vad de har att säga om mina katter. Jag är ju heller som sagt var inte intresserad av att börja med uppfödning.

Att inte skaffa för många samtidigt - som jag gjort - är allt att rekommendera.

För varje ny individ man skaffar är det viktigt att ägna de andra som var där först minst lika stor uppmärksamhet som det nya lilla förvärvet. Lilla nya katten har fullt upp med att bo in sig men de gamla behöver mycket uppmärksamhet så de inte känner sig förbegångna och åsidosatta.

Sedan har vi all städning, dammsugning och golvtorkning. Det är som Malin skriver en ökad smittorisk ju fler djur man skaffar sig och mer jobb får man. Men eftersom jag är hemma på heltid så är katterna mitt allt så har jag all tid i världen att ägna åt dom och de är motorn i mitt liv samt ett mycket kärt besvär. 

Att det har blivit så här för mig är bara av en tillfällighet. Skulle bara ha en sällskapskatt och då en raskatt som bara skulle vara inomhus för jag hade tragiskt förlorat min älskade huskatt som blev påkörd och som jag hittade livlös vid vägkanten med krossat huvud.

Jag blev förälskad vid första ögonkastet när jag såg Anthon. Visste inget om rasstandard, stamtavlor eller någonting. Nu var Anthon en mycket livlig gosse som behövde och fortfarande behöver mycket uppmärksamhet. Därför beslöt jag skaffa en hona åt honom och i det läget började jag fundera på stamtavlor. Kanske skulle de få en kull om de visade sig lämpade för det. Hittade det sötaste kattflicka man kunde tänka sig Rebecca. Tyvärr fick hon livmoderinflammation och fick kastreras.

Så en kväll när jag tittade på kattungar var hon bara där Carmencita. Underbar look och bara såå vacker, hon skulle nog passa Anthon väl, magkänsla och kärlek igen.

Där var det stopp - trodde jag ja. Inga fler katter nu. Men så kom det sig så att jag var och fotograferade Anthons förstlingar. Det var ju såå speciellt. Ändrade mig och tänkte kanske ändå. Anthon kanske inte får fler bebisar och då kommer jag att ångra mig ifall jag låter detta gå ur händerna på mig. Lille Albin var den som kom fram och ville leka och kela. Han var mest framåt och störst fast jag tyckte allt att den svarte Bazar var häftig - han är ju svart. Men man skall aldrig gå efter färg utan på magkänslan så därför blev det Albin. Och han har fört med sig en sorts speciell harmoni som påverkar oss allihop. Och om Anthon har "allt" så har Albin "allt och lite till".

Mina katter är i första hand familjemedlemmar och sällskapsdjur. Men visar det sig att dom håller god standard och är rastypiska vill jag dom skall få möjlighet att få lämna kull efter sig.

Detta inlägg blev visst i längsta laget. Nu tackar jag för mig och önskar alla en God Natt

mvh, Ingela

jag kanske har skaffat för många katter under en kort tid men jag ångrar inte någon av mina katter. anledningen till att jag gjorde detta är att jag tycker att iaf mina katter har varit mest mottagliga för nya katter när de inte varit så gamla.

men den teori många har som jag inte förstår är att de säger att man inte ska köpa in många katter för snabbt pga att de kommer att gå bort för en under samma tid.

det finns väl inga garantier att de kommer att gå bort samtidigt?

om ens samma år?!

denna teori förstår jag mig inte på alls.

Nummer 1 för mig är att i första hand se till att ens katter mår bra och att de trivs med varandra. jag behandlar mina katter som mina egna barn och jag skulle aldrig kunna göra mig av med någon! Det borde väl vara det som är det viktigaste

eller har jag så fel?

#29 Nu vet jag inte hur många katter du har och på hur kort tid du skaffat dem. Själv skaffade jag en norsk skogkatt i mars och en britt i juni. Men nu får det vara stopp för mig ett tag framöver i alla fall.

När jag tänker på det där med många katter på kort tid så tänker jag på katterier som tar in den ena katten efter den andra och sedan slänger ut de som är kastrerade och inte går att avla på mer. Jag tänker på 15-20 katter på liten yta och på skitiga katter och att det luktar skit överallt. Då tycker jag nog man har för många katter!

Men om du, precis som jag, tar hand om katterna som sina egna barn så har ju katterna det superbra. Och det tycker också jag är det viktigaste.

#30

jag har 7 katter.

6 skogisar och en kastrat birma som jag har till sällskap.

en av skogisarna är också kastrat och han är mitt allt trots att han är kastrat. skulle aldrig kunna göra mig av med honom.

absolut inte för den saken.

Jag har haft skogisar sen hösten 2005

Så visst kanske jag har köpt in dom snabbt men så länge det har gått bra och de tycker om varandra så är jag lycklig!

och de älskar varandra allihopa =)

jag och min sambo bor i en stor lägenhet på 100kvdm

och vi har inhängnat balkongen till dom. där ute brukar de ofta vara och spana :P

#31 Jag tycker absolut inte att dina katter verkar ha det dåligt, tvärtom! Jag har varit på besök hos endel katterier och där rådde på ett ställe de förhållanden som jag anger ovan. Och då mår ju knappast katterna bra.

Dessutom bor de ju i Karlshamn, det är inte illa! Jättemysig stad!

#32 hihi nej mina katter har det inte dåligt.

här är ett bildbevis. den 7:e katten ligger i osten. därför den blå-vita honan tittar ditåt :P

låt oss säga att de gillar att umågs :P

hehe ja undrar vad de tänker hehe

#29 Jag ångrar heller inte någon av mina katter, däremot så önskar jag att jag hade tänkt mer långsiktigt.. Att avla handlar ju inte bara om en generation, man vill ju förstärka o förbättra katterna för varje generation, åtminstone jag..  Håller f ö med Draken i inlägg #26 när hon ger ett mycket gott råd. Sen handlar det om smittotryck, varje gång du plockar in en ny katt i katteriet så får du in nya bakterier o kanske virus och utsätter katterna för stress. Om man hela tiden fortsätter plocka in nya katter, har kullar, åker på utställningar mm så utsätts katterna för ännu mera stress. Ett katteri måste få vila då o då, det är rekommendationer från veterinärer i a f..

Det var inte meningen att med mitt inlägg få människor att ta åt sig, det var meningen att väcka tankar o diskussioner.. Det är inte för att döma någon, det är för att ge råd o tips.

mvh Malin

här är busarna nr 1

Jag försöker ta det lugnt med inköp av katter men ibland går det snabbare än man tänkt. :)

Hade egentligen inte tänkt skaffa någon fler hona förän efter jag fått första kullen och känt mig mer säker på vad jag behöver. Men ibland så kan man inte låta en dröm smita iväg och hur som helst har jag fått mig en väldigt fin flicka.

Största problemet med att köpa för många katter direkt tycker jag är att man inte har plats att behålla någon för att gå vidare med aveln. Där jag bor nu känns det väldigt lagomt med fyra katter så jag får vara väldigt säker på att det är rätt avkomma jag behåller så småningom. Om jag nu inte ska placera på foder men det känns så osäkert.

#35 nej det är inte alls så jag menar.

jag tycker det va jätte viktiga råd

jag menar också att jag fastande för det och köpte in flera katter. visst det är inget man ångrar nu men man kanske tycker dte blir jobbigt sen om ett par år. jag förstår precis vad ni menar!

jag menar bara att man blir ofta dömd för att man har 7 katter.

jag menar det är väl ändå viktigast att de har det bra

Det var det jag ville få fram :)

jo det här med smittorisk finns ju alltid..  tyvärr

#37 håller med dig

det är så lätt att falla för det.

att man behöver en ny hon tex.

sen blir man ju så sugen när man ser någon som har det lilla extra

#33 & #36 Fina katter! Och de ser ut att trivas mycket bra!

måste bara lägga in denna bilden också

är en bild på en av mina honor.. inte mamman till kattungarna hehe men moster och så min avelshane

gullig bild va? :P

#40 tack så hemskt mycket =)

Jätte bra skrivet Malin!
Nu har du verkligen rört till det i mitt lilla huvud, jag går nämligen och drömmer om en ny blå hona…trots att jag redan har 5 st skogisar.

Det började våren 2004 med att jag köpte min 1:a skogis, Tryffel, en hane, kort där efter köpte jag Adidas, en svartsköldpadds hona. Jag var sååå nöjd med dessa två, de är fortfarande som ett gift par de är så goa.

Helt plötsligt dök det upp en oemotståndligt vacker svartsköldpadda, Mary. Min sambo var mycket svår övertalad till detta, men gav med sig efter ett par månaders tjat. Adidas hade lite svårt att acceptera Mary, faktiskt under en ganska lång tid.

Efter mycket om och men så blev det en kull efter Tryffel och Adidas, två hanar, Japp och Dumle, som jag helt enkelt inte kunde släppa ifrån mig…helt galet att spara två hanar..jag vet! Men vår Adidas hade en sådan fruktansvärd förlossning och kort efter så fick hon Pyometra (kronisk varig livmodersinflammation), så det blev akut sterilisering. Tryffel blev mer och mer "hanig" och hade snart kissat ner halva huset, så även han han är numera kastrat.

När Mary sedan fick sin 1:a kull 31/8-06, gällde det att stålsätta sig och tack och lov så lyckades jag, alla fyra kom till helt underbara hem. Mary är fortfarande fertil och jag funderar på att ta en till kull på henne efter årsskiftet.

Vår lilla Japp klarade inte av livet som fertil, han var så himla smal och började visa tecken på stress. Så han blev för några månader sedan även han kastrat.

Så nu har jag 3 kastrater, en fertil hona samt en fertil hane! Jag skulle ALDRIG kunna göra mig av med någon av dem, hemska tanke!!!

Men, för att återgå till själva tråden!
Fem katter inom loppet av 3 ½ år är lite väl mycket, även om två av dem är födda här. Man begränsar liksom sina möjligheter i avels tänkandet/arbetet.

Så att skynda långsamt, är nog det bästa rådet i alla lägen.

#43 Min Jonna vill hälsa till Dumle och säga att han är jättesnygg! *Blink*

#44 Men ååh så lika de är!
Vilken vacker tjej!!!

#45 Jag tycker också de är lika.  Kanske har med färgen att göra? Men jag tycker det är något i ansiktet som är likt också, kan inte sätta fingret på vad bara.

#46 Det är den snälla blicken!!!

#46 Ja det är det nog, uttrycket i ansiktet.

Jag har lärt mej mycke genom åren när jag suttit å lyssnat på när olika dommare bedömmt våra å andras katter. I BIVen å under nomineringarna brukar jag försöka jämnföra katterna å välja ut en favorit innan dommaren valt ut sin.

Mitt mål, att kanske lyckas få fram den katt som närmast passar min idealbild av en skogkatt.

Jag tycker väl dock att standarden är ganska tydlig med hur en skogkatt skall se ut.

Något som kanske kan vara svårt att beskriva i standarden är väl looken som man pratar om. För mig har det etsats sig fast klara favoritkatter som jag tyckte hade den riktiga skogislooken och det är klart att det snart börjar märkas i mitt avelsarbete vad jag har för smak.

Mitt råd är helt enkelt att skynda långsamt trots att jag vet att det är jättesvårt eftersom det är så spännande och roligt i början.

Sug åt dig av all information du kan och skaffa dig kunskaper om dina linjer.

Förbered dig på att allt inte kommer att gå på räls hela tiden och ju fler katter man har ju mera händer det.

Att ha kattuppfödning är kostsamt och man går aldrig plus utan knappt runt.

Bra intiativ Mulan och intressant läsning:)

Fram med mer såna trådar.

Nu har ju jag inte haft så mycke' erfarenhet. Men när vi inskaffade våran första norska skogkatt så var det en födelsedagspresent till min dotter….3år sedan,o absolut inte en tanke på att börja föda upp. Denna kisse heterS*Syrenbacken's Jagger. Sedan ville vi ha en kompis till MR Jagger, det blev hans syster Janina. Sedan kom Palamicu's Baloo som har 2 kullar med Janina ….. Äger nu 6st Skogisar,det jag vill säja är att det är nog inte alltid man har tänkt att man ska bli uppfödare när man inskaffar sej sin första raskatt….