Annons:
Etikett08-skogkattens-hälsa
Läst 2008 ggr
Tusen
4/14/12, 1:04 AM

Vår gamla katt

Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.

Vår älskade skogis S* Solkullas Mumin börjar bli rätt gammal. Den 4 april i år fyllde han 17 år. Han har alla tänder kvar, ser bra men hör inget alls numera, sköter hygienen hyffsat. Han är inte lika vit som han var när han var yngre och pälsen är inte lika välskött och slät som då han var yngre men helt okej ändå. Han går på toaletten (sandlådan) och han går även ut en liten sväng då vädret är fint. Han börjar bli lite gaggig och glömmer ibland bort att han fått mat och han rör sig inte lika smidigt och orkar inte hoppa upp på köksbänken som han gjorde förr. Men för övrigt verkar han frisk, om än något tunn.

Vi gör allt för denna underbara gamla gentleman. Bl.a. har vi en pall som han kan kliva på för att komma upp på köksbänken. Han har en egen toalett och en egen sovplats framför braskaminen (det är naturligtvis han själv som valt platsen). Vi har dessutom en hund och ytterligare två katter (en skogis och ett "misstag" = hennes oäkta unge).

Vi förstår att vår älskade Mumin inte kan leva för evigt men den dagen kommer då vi måste ta "Det hemska beslutet". Var tycker ni gränsen går? Hur länge kan man låta en gammal katt leva? Själklart vill jag inte att han ska lida men när kan man tänka sig att livet blir jobbigt för en gammal katt? Vad tycker ni? Var går er gräns?

Annons:
FruFilur
4/14/12, 8:48 AM
#1

Vilken vacker gammal herre!

Det är alltid svårt att säga var gränsen går, idealet vore ju att kisse nöjd och glad la sig att sova på kvällen för att stilla tassa vidare i sömnen, men det är ju sällan det får ske…

Man får se till livskvaliteten… Att vara lite gaggig är inget skäl, inte heller att han börjat tunna ur och bli stöpplig, det kan ju som sagt åtgärdas med pallar och dylikt.

Så länge som man inte varken håller liv i eller avlivar katten för sin egen skull så tror jag inte det blir fel, utan hela tiden ha kattens bästa för ögonen…

Med vår gammelmadame tog vi beslutet när hon inte längre klarade av att sköta sin päls själv (hon var en huskattfröken med förmodat perserpåbrå, så hennes päls var därefter!) eftersom hon hela livet igenom HATAT all form av pälsvård, och när hon var 18½ klarade hon inte av pälsen längre, utan vi skulle ha behövt hjälpa till med kamning, borstning och badning ett par gånger i veckan för att hålla henne tovfri. Att vi anpassade vårt hem med klätterhjälpmedel, pallar osv var en sak, men att fysiskt behöva bråka och slåss och utsätta henne för det hon avskydde, nej, det kunde vi inte kalla livskvalitet för en gammal fin fröken… Istället skämde vi bort henne något groteskt en sista månad innan hon stilla fick somna in…
Med min barndoms huskatt så visade han själv att "nu är jag nöjd med livet" vid nästan 20 års ålder, han lade sig skönt tillrätta i sitt soffhörn och slutade äta, det som alltid livet igenom varit hans största hobby… Då var det inte så svårt att ta beslutet om den sista resan, eller ja, det var svårt för oss människor som haft livet förgyllt av alla hans stolleprover, men för hans skull var det det rätta…

Tjänstehjon åt Bröderna Bus

http://bröderna-bus.har.skoj.nu

Tusen
4/14/12, 9:46 AM
#2

#1 Tack så mycket för dina erfarenheter och åsikter. De är värdefulla för mig.

Upp till toppen
Annons: