Annons:
Etikettskogkattens-hälsa
Läst 8959 ggr
RolfH
2006-10-26 21:04

Om epilepsi hos Norsk skogkatt

Att skaffa katt är ett långt engagemang, och vi har under flera års tid haft vanlig huskatt och tyvärr en massa besvär och problem med dessa. En katt fick födoämnesallergi, en fick förlamning, en blev överkörd och slutligen försvann den högt älskade katten ”Varghund”.

Många sorger och många bekymmer och stundom kändes det som om vi helt enkelt inte skulle ha katt! Men på något vis vänjer sig familjen vid att ha husdjur, och då varken jag eller min sambo längre ville ha en katt vars föräldrar vi inte visste något om, så bestämde vi oss för att skaffa raskatt! Att välja kattras visade sig vara ett ganska spännande, men samtidigt lite oroande. Vi ville ju såklart ha en frisk och sund katt som dessutom skulle kunna trivas i vår stora familj med barn och liv och rörelse. Vi ville dessutom ha en hona, och hon skulle gärna ha "viltfärg". Om vi hade tänkt efter lite så borde vi egentligen ha gått med i rasring och kattklubb först, men vi kollade annonser på internet och beslutade oss för att köpa en Norsk skogkatt. Och helst skulle den flytta hem till oss bums! Sagt och gjort, vi åkte iväg till uppfödare, tittade på katten och bestämde oss efter ett par dagar. Vår hona var (och är fortfarande) en underbar tjej med fantastiskt temperament och jättehärlig päls! Hon sov med oss i sängen och alla som har haft kattunge vet ju vilken underbar känsla det är med en liten pälsboll sovandes i famnen! Så det var väl kanske inte helt förvånansvärt att vi bara några månader senare bestämde oss för att köpa en kompis till henne? Människobebis var ju också på gång, så att köpa en kattkompis till vår älskade Blossa var ju solklart! Kattunge nummer två flyttade hem till oss fem månader efter Blossas ankomst, och denna gång blev det en ljuvlig blåsköldpadda vid namn Candy.

Vi hade goda vänner som kom på besök och de blev fullkomligt bedårade av Blossa! Vi hade ställt ut henne en gång med ganska god bedömning och vi trivdes oerhört bra med våra katter, så vi sög glatt i oss av allt beröm och höll ju såklart med. Vi tyckte att vi verkligen hade haft tur som hade så vackra katter och när våra vänner ville köpa katt så frågade de om vi inte skulle ta kull på vår fina Blossa? Tanken hade funnits tidigare och vi hade tittat lite på nätet och i böcker på biblioteket, så vi beslutade oss för att försöka få en kull kattbebisar efter Blossa. Vi bestämde oss för en hane och de skulle träffas vid nästa löp, men innan dess ville vi kolla lite extra i Blossas stamtavla, för då kunde vi kanske se lite hur de katterna såg ut, hade utvecklats osv. Kattböcker om uppfödning luslästes om igen och vi bombarderade våra katters uppfödare med frågor. Efter lite efterforskande och frågande så kom det till vår kännedom att det fanns skogkatter med epilepsi, och dessa katter återfanns i stamtavlorna på BÅDA våra honor….Gissa om jag blev skräckslagen!? Jag jobbar med autistiska killar som har utvecklingsstörning och epilepsi, så min kunskap om epilepsi hos människor är relativt god, men i fråga om katter var den obefintlig. Jag visste också att det finns ärftliga former av epilepsi hos hundar, och innan jag skulle ta kull på någon av mina katter så ville jag veta vad epilepsi hos katter innebär, hur det yttrar sig, hur pass ärftligt det är och vilka katter som bar på detta anlag. Givetvis hyste jag också en viss oro för att Blossa eller Candy skulle få epileptiska anfall och kanske dö!

Min efterforskning började med att jag lusläste Skogkattslingans tidningar och hemsidor, och slog upp epilepsi hos katter i böcker om sjukdomar hos djur och frågade mina hundkunniga vänner. Informationen jag fick var nästintill obefintlig. Steg två var att söka vidare efter artiklar och annan information på internet, samt att höra med olika uppfödare som jag visste ägde en del av de katter som återfinns i mina katters stamtavlor. Jag valde att maila de flesta, men jag lämnade även ut telefonnummer ifall någon ville ringa. (Som ett litet sidospår kan jag säga att i min familj är det så gott som omöjligt att sitta ostörd i telefon om man inte väljer att ringa sent på kvällarna… Det ville jag inte göra när jag inte känner människor, så därav mitt val att skicka mail.) Svaren jag fick från uppfödare var av varierande art. En del visste absolut ingenting, och en del hänvisade till andra och det verkade oerhört svårt att få veta något konkret, dvs vilka katter som hade haft epilepsi, hur många avkommor som ärvt det, varför man använde katter med en så pass allvarlig sjukdom som epilepsi i avel mm mm. Kattuppfödare som jag hade mailat började sedan ringa upp mig och då som först började jag få lite liknande versioner av vad som egentligen hade hänt och vilka katter det gällde samt hänvisning till andra som hade mer kunskaper. TACK! Från att ha varit totalt okunnig om epilepsi hos katter så kändes det som om allt började falla på plats och min oro stillades något. Jag fick namn på katter som har eller hade haft epilepsi och jag fick även veta en hel del som INTE hade epilepsi. Jag pratade med uppfödare som hade haft katter som fötts friska men som vid könsmognad hade fått epileptiska kramper av varierande art och svårighet. Jag fick också höra att man inte kunde prata så öppet om det här, för inom kattvärlden kan människor vara snabba med att baktala och prata illa om varandra vid minsta anledning. Kort sagt så samlade jag på mig en massa kunskaper och information om epilepsi hos katter. Vad var det då som hade hänt? Hur började alltsammans?

Under slutet av 80-talet och början av 90-talet föddes två Norska skogkatter av manligt kön, helsyskon, men ur två olika kullar. Dessa två katter är väl de hittills mest omtalade och välkända katterna med idiopatisk epilepsi (ärftlig form av epilepsi). Från början visste man naturligtvis inte att det var så, utan då trodde man att den förste hankatten hade förvärvad epilepsi. (Förvärvad epilepsi är inte ärftlig). Den förste hankattens anfall var inte speciellt besvärande och han var välkänd på kattutställningar och blev ganska snart en eftersökt hane trots sitt sjukdomstillstånd. Inte alla visste att den förste hankatten hade kramper, många trodde att det bara var rykten, för tyvärr är det ju så att många vackra katter omvärvs av diverse misskrediterande rykten. När kattens yngre helbror sedan vid sin könsmognad visade tecken på samma slags kramper så började uppfödaren misstänka ett samband. Katternas uppfödare gjorde sitt bästa för att reda ut varifrån epilepsin hade kommit, men fann inga svar. Man drog slutsatsen att det var just parningskombination mellan dessa två hanars föräldrar som kanske kunde ge kattungar med epilepsi, men å andra sidan så fanns ju kullsyskon utan symptom och sjukdomstillstånd. Denne förste hankatt, med trolig idiopatisk epilepsi, fick en stor mängd avkommor. En del av avkommorna drabbades tyvärr också av kramper och det fanns t o m barnbarn och barnbarns barnbarn som troligen nedärvde epilepsin trots symptomfria föräldrar. Den andre hankatten togs däremot snabbt ur avel.

I mitt sökande efter orsaken eller upphovet till ärftlig idiopatisk epilepsi hos Norsk skogkatt måste jag erkänna att jag har gått bet. Liksom många andra som har försökt ta reda på varifrån anlaget kommer. Det forskas en hel del på hundar med epilepsi, men de största svårigheterna ligger i att övervägande många väljer att inte berätta om sina hundars sjukdomstillstånd. Liknande problem har jag haft i mitt sökande efter "sanningen" om epilepsi hos Norsk skogkatt. Många vill inte prata om det eller ens kännas vid det, andra berättar om sina erfarenheter och upplevelser. Jag har inte frågat och tjatat och letat i syfte att döma eller kasta skuld på någon och inte heller för att prata nedsättande om andra uppfödare/kattägare. Mitt eget intresse för sjukdomstillståndet är stort eftersom min främsta avsikt var att få veta om mina katter skulle få epilepsi, eller om deras avkommor skulle drabbas. Som ny i raskattvärlden har man ju nästan inga praktiska kunskaper utan får nästan helt lita sig till teori. Trots alla böcker och alla artiklar om katter som jag har läst i tidningar och på internet så har informationen om epilepsi varit väldigt knapphändig. Självklart delvis för att epilepsi hos katter är förhållandevis ovanligt, men också för att man inte vill prata om detta av olika anledningar. En av anledningarna är ju såklart för att man inte vill bli utsatt för skvaller och struntprat, vilket vi alla vet förekommer. Idag kan jag se tillbaka på mina frågor till uppfödare/kattägare som naiva och fåniga och jag vet att många blev arga och/eller upprörda. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt och jag hoppas verkligen att ni inte tog illa upp, men jag visste ju INGENTING från början! Samtidigt kan jag tycka att man måste våga fråga och prata om såväl positiva som negativa saker när man håller på med kattuppfödning. Många av de uppfödare som jag kontaktade via mail har själva på sina hemsidor skrivit att man är välkommen att höra av sig om man vill "prata katt", fast hos en del av dem gäller det tydligen bara om man vill prata om positiva saker. Andra svarade som sagt vänligt och ärligt på alla mina frågor, och det är jag väldigt glad över. En av de främsta förebilder som jag har fått via min efterforskning är uppfödaren av dessa ovanstående två hankatter. Denna duktiga uppfödare tog verkligen ansvar och försökte förmedla sina kunskaper och erfarenheter på ett för mig (och många andra) föredömligt sätt.

Jag har fått höra en massa rykten och myter och diskussioner om epilepsi hos Norska skogkatter och även människors upplevelser av hur det var att föda upp skogis förr. Jag har försökt återberätta hur det hela började och vad som hände i min text ovan, men kom ihåg att jag bara återger andras berättelser via min egen tolkning! Vad man också måste komma ihåg är att kunskap i genetik var då mindre vanligt och inte så utbredd som det är idag. Jag har valt att inte skriva ut namn på uppfödare och katter just av den anledningen att man inte ska svartmåla någon eller förknippa t ex stamnamn och människor med epilepsi. Jag skrämdes av rykten om epilepsi hos katter och jag valde att själv finna information eftersom jag tycker att skvaller bäst bemöts med fakta. De fakta jag har samlat på mig vill jag nu dela med mig till andra som kanske är intresserade? Förhoppningen är att man kanske kan nå än mer kunskap och om någon vill berätta mer om epilepsi hos Norsk skogkatt så är ni välkomna att höra av er till mig. Jag kan också berätta att min förhoppning är att man någon gång ska kunna tala mer öppet om eventuella sjukdomar eller svårigheter som finns hos katter för att kunna bibehålla den sundhet och styrka som blivit så känd hos vår fina ras. Slutligen vill jag också tacka alla uppfödare, kattägare, genetiker och veterinärer som tålmodigt har svarat på mina stundom dumma frågor och som gärna delat med sig av sina kunskaper! TACK!

(Och för er som undrar vad som hände med mina avelsplaner på Blossa kan jag berätta att hon dessvärre fick svansknick vid 1 år och 9 månaders ålder…Numera är Blossa lycklig kastrat och har dessutom ett "fenomen" som kallas ekorrsvans, men det är en heeeeeeelt annan historia!! ? Jag kan också berätta att vi älskar vår Blossa och vi skulle aldrig byta henne mot någon annan katt i hela världen!)

FAKTA-RUTA

Jag har via min lilla undersökning (som grundar sig helt och hållet på uppfödare och kattägares information) letat efter katter som har eller har haft kramper. Sammanlagt har jag "hittat" ett femtontal katter (inklusive de bägge bröderna) med trolig idiopatisk epilepsi, vilket är en förvånansvärt låg siffra med tanke på att det finns flera hundra katter med främst den ene av hanarna i stamtavlan. Vid en jämförelse av epilepsi hos hundar och katter kan man också se att epilepsi är mer vanligt förekommande i vissa hundraser än andra. Ärftlig form av epilepsi hos hundar konstaterades redan på 1930-talet, men så är ju också hundaveln betydligt äldre, större och mer utbredd än kattaveln.

Epilepsi är ett kroniskt sjukdomstillstånd som kännetecknas av krampanfall och ibland medvetslöshet till följd av störda funktioner i hjärnan. Men för den sakens skull behöver inte epilepsin vara ärftlig!. Epilepsi behöver heller inte se ut som vi kanske föreställer oss krampanfall (med okontrollerade konvulsioner), det finns lätta former där katten till exempel bara darrar i en tass eller blir stående stel i några sekunder, varför man kanske inte först alltid upptäcker att katten har epilepsi. Troligtvis beror olikheterna i sjukdomsbilden på kattens individuella förmåga att motstå tillståndet, och just därför kan man kanske inte alltid helt säkert säga huruvida en katt har kramper/epilepsi eller ej. Man är ju inte tillsammans med katten hela tiden under dygnet, och en del katter får krampanfall just under sin mest aktiva fas under dygnet, d v s på natten. Man skiljer också mellan kramper och epilepsi, eftersom kramper alltid orsakas av bakomliggande sjukdom/orsak. Kramper kan bero på en massa olika saker, t ex virus, hjärntumör, hjärnblödning, skada eller slag mot huvudet och förgiftning. Att epilepsin är ärftlig märker man om katten har syskon eller avkommor med samma problem och genom att anfallen ofta uppträder vid könsmognad samt med samma förlopp och eventuellt regelbundenhet. Vid minsta misstanke om att katten har kramper/epilepsi så ska man givetvis kontakta veterinär.

Den ärftliga formen av epilepsi kallas idiopatisk epilepsi. Det som kännetecknar detta tillstånd är att anfallen ofta börjar vid kattens könsmognad eller däromkring. De epileptiska anfallen återkommer med relativt jämna mellanrum och ser ungefär likadana ut. Om man har en katt som drabbats av kramper/epilepsi så bör man försöka föra observationer av kramperna. Försök att se hur katten andas, kolla salivutsöndring, vilka delar av kroppen som skakar eller rycker och räkna hur många sekunder som du tycker att krampen varar. Tänk också på att hålla datum och klockslag i minnet för att så småningom kunna se ett eventuellt krampmönster. Vissa katter upplevs av sina ägare som mer kontaktsökande och uppvisar ett annorlunda beteende innan krampstadiet, förmodligen för att den känner på sig att något är på gång. Krampen kan sedan yttra sig genom att en del katter tuggar fradga och blir lite stela eller stannar upp mitt i en rörelse, andra skakar okontrollerat och kissar och/eller bajsar på sig. Ytterligare några blir i det närmaste medvetslösa av krampen och man tror kanske att katten dör! Ibland märker man att det finns vissa utlösande faktorer vid epilepsi, t ex stress och oro. Hos en del honkatter i avel är det så man kanske först upptäcker epilepsin vid hennes förlossning, eftersom stressen vid förlossningen kan utlösa ett större anfall än normalt.

Vid kramper/epilepsi bör veterinären utföra en ordentlig undersökning. Så småningom är det uteslutningsmetoden som bevisar att katten lider av epilepsi. En del katter kan bli framgångsrikt behandlade med läkemedel, andra kanske man tvingas avliva och en del har så lätta anfall att man endast behöver ha kramplösande medicin hemma för säkerhets skull i fall ett "status epileptica" skulle inträffa (kramptillstånd som varar så länge att katten blir hjärnskadad om anfallet inte hävs). Man skall dock komma ihåg att epilepsi är förhållandevis ovanligt hos katter om man jämför med t ex hunden.

Av Malin Holgersson - tidigare publicerad i "Skogisen" som är Skogkattslingans medlemstidning

Av: Mulan

  • [Personlig sida](javascript:void top.ShowProfile('Mulan') "javascript:void top.ShowProfile('Mulan')")
  • Kontakta

Datum för publicering

  • 2006-10-26
Annons:
RolfH
2006-10-26 21:05
#1

Tack Malin för en bra artikel.

//RolfH

fjellans
2006-10-26 21:35
#2

Kanonbra Malin// Rita

TailorHills
2006-10-26 21:42
#3

Tack för en jättebra artikel.
Jag har själv oxå försökt ta reda på så mycket jag kunnat om epilepsi hos katt eftersom jag själv har en hona som har det. Men hennes epilepsi beror på ett slag i huvudet vid ett fall så det är ingen ärftlig epilepsi hon har.
Nu har hon inte haft ett anfall på nästan 2 år och jag hoppas att det går minst 2 år till nästa, eller allra helst att hon inte får några fler över huvud taget.
/Pia

Gyldenloeve
2006-10-26 23:29
#4

Rigtig god artikel!

Jeg ved, at der er en dyrlæge på KVL i København som har skrevet speciale i epilepsi for nogle år siden og hun fortalte mig, at der findes 2 former for epilepsi. 1 type som katten har hele livet og en type som nogen gange ses hos helt unge katte (under 1 år) som de kan vokse sig fra igen.

/Carli

Runsviks
2006-10-27 00:13
#5

Mycket bra läsning, tack Malin
/Kristin

Nenya
2006-10-27 15:58
#6

även jag har letat massor med info i många omgångar ang epilepsi på våra skogkatter..
Min underbara första skogkatt, Elliot, hade epilepsi & jag sökte massor om detta speciellt under de första åren jag hade honom. Resterande år gick energin mer åt att kämpa med och ibland mot veterinärerna som behandlade honom.. för okunskapen och missinformationen om epilepsi och dess behandlingsformer var verkligen skrämmande stor…
& motviljan hos väldigt många skogkattuppfödare att prata om att epilepsi öht förekom hos skogisar var också i många fall skrämmande stor..

Så jag känner igen mycket i artikeln..

Annons:
Kaizen
2006-10-27 17:17
#7

Tack för en bra artikel. Har läst den förr i Skogisen, men det är bra att problemet med epilepi tas upp. Har själv två drabbade katter, och det är inte roligt :(

Tänk om vi alla kunde vara öppna med varandra om både positiva och negativa saker, först då går det att komma tillrätta med problem av den här sorten.

A-K

fjellans
2006-11-16 19:55
#8

Finns det ingen mer som har nått att säga om Epilepsi hos katt?

Eftersom det finns en ärftlig EP hos Skogisar?

Froydis
2006-11-16 20:29
#9

Heidi min fikk epeleptisk lignende kramper da hun fikk eklampsia etter a-kullet mitt. Det var helt grusomt å se henne i slike kramper. Hun har ikke hatt det etterpå, men hun "rister" av og til på en framfot så en liten hjernesskade har hun nok fått da..Fungerer fint ellers og er sjef i huset :)

Kansje en "katter for dummies" hvor alle sykdommer, defekter og farer var omtalt hadde vært noe?… er ikke enkelt å finne fakta på egenhånd for en fersking.

Mulan
2006-11-16 20:35
#10

Hej!

De som är intresserade kan ju förslagsvis maila sina katters namn o stamtavlor till mig.. Kunde vara intressant om stamtavlorna matchar de jag redan har samlat på mig med katter med epilepsi.. Ofta är det ju sällan så enkelt att det endast finns en syndabock, men samtidigt så är det ju bra att veta om man inte bör dubbla vissa katter i stamtavlorna i framtiden.. Sedan får man inte glömma att all ep definitivt inte är ärftlig! Det finns ju massor av andra orsaker till ep också, men vi uppfödare har en tendens att ofta skaffa "syndakatter" o tro att allt är genetiskt… Flört

Mvh Malin

fjellans
2006-11-16 20:41
#11

Nej allt är inte genetiskt, men det finns trotts allt en hel del ärftlig Ep på Skogisarna, jag var med från början, och vet detta med säkerhet, sen finns det förvisso andra typer av Ep oxå. // Rita

Sisikarlstad
2006-11-16 22:28
#12

#11 De har du rätt i!

manlyckans
2007-09-30 20:27
#13

putt

Annons:
Lenlita
2007-10-03 19:17
#14

Put put…

Kristall
2008-06-23 18:52
#15

Putt

Med vänliga hälsningar, Sanna Johansson

Besök gärna min blogg :)

Labolina_73
2010-06-07 02:34
#16

PUTT PUTT igen…

Dags igen att putta upp dnn superbraiga artikel tycker jag,, kanske det kommir fram mera nu kring detta?

//Linda

Labolina_73
2010-06-08 10:57
#17

Nehe ok då.. -)

//Linda

haapets
2010-06-11 02:33
#18

Veldig, veldig bra artikkel:)) Burde faktisk vært med i en utgave av det norske skogkattbladet også.

Margona
2010-06-11 13:01
#19

Väldigt bra artikel!

Liljeknoppens
2011-01-14 22:05
#20

Bra artikel! Letar just nu info om epilepsi på katt då jag ev har en katt som har det.. :(

Annons:
AgnetaB
2011-01-15 09:09
#21

Superbra artikel! All avel ska självklart grunda sig på friska individer(ej ärftliga defekter) o ej att den har bra päls el lång svans i första hand . Som vanligt så mörkas det alltid hos vissa uppfödare som ej vill ta sitt ansvar. När jag köper djur så är det ju allra viktigast att de är friska o ej för defekter vidare.

mathiason
2011-01-15 16:08
#22

#21 Håller verkligen med dig!

Välkommen in till min hemsida, Lyckanz.se! Eller Facebook! 

Upp till toppen
Annons: