07. Beteendefrågor

Kattkompis saknar?

2014-02-22 14:07 #0 av: kristinol

Vår hankatt gick bort för några dagar sen och har märkt av att vår ena katt (som var rätt tajt kompis med hankatten) börjat ropa en del ute i hallen. Hon kan få sånna ryck ibland men inte så här mycket. Hon har hållt på hela dagen. Kan det vara ett tecken på att hon ropar efter honom? Eller överanalyserar jag bara för att jag själv är medveten hur tomt det känns utan hankatten?

Vad har ni för erfarenheter kring sorg hos kattkompisar?

Anmäl
2014-02-22 14:19 #1 av: OberonsMatte


Katter är vanedjur och därför kan förlusten av en kattkompis innebära både förvirring, oro och otrygghet hos den kvarvarande katten. Att katten jamar och ropar är ofta uttryck för otrygghet och oro. Det ska vara som vanligt!

Eftersom det inte kan bli precis "som vanligt" är det ändå viktigt att du själv försöker agera och förhålla dig som vanligt (lättsamt och positivt) till katten. Är du ängslig och tröstande när hon ropar får hon en bekräftelse på att situationen är otrygg och oroande även för dig, vilket förstärker hennes oro.

Är den kvarvarande katten relativt ung kan en yngre kattkompis kanske få henne att tänka på annat och möjlighet att bygga upp en ny och positiv kattrelation.

Medarbetare på Förskolan.ifokus

Anmäl
2014-02-22 14:48 #2 av: Aleya

Min katt gjorde samma då hennes kompis dog. Vi skaffade en ny katt och hon blev som en mamma för kattungen. Så det kanske skulle vara ett alternativ?

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Värd för Endometrios

Anmäl
2014-02-22 17:08 #3 av: kristinol

Tack för svar båda två.

Ja, hon känns lite nere. Vilket inte är så konstigt kanske.. Vi har fler katter men hon har alltid varit en "människokatt" och tytt sig extra till människor istället för någon annan av kattkompisarna, utöver hankatten då. De fann varandra extra mycket de senaste åren. De brukade ofta sitta tillsammans när de försökte tigga mat från oss. De var kompanjoner. Samarbetade ofta.

Kan också ha bidragit till oron eftersom jag själv varit ganska nere. Får kanske skärpa till mig nu. Gosa, leka och vara gladare.

Kan de förstå att han kanske inte kommer tillbaka? Eller kommer det mer med tiden/dagarna framåt? När vi kom tillbaka från veterinären hade vi med transportburen som han suttit i, de andra katterna fick lukta i den osv. - tänkte just då att det kanske var bra för dem.. att få känna efter. Eller så kanske det var djursjukhuslukten de noterade mest?

Anmäl
2014-02-22 17:48 #4 av: OberonsMatte


#3 Det är jättesvårt att veta hur katter tänker och känner när en medlem i flocken försvinner. Man måste nog ändå utgå ifrån att deras förmåga att sakna en frånvarande individ är betydligt mer begränsad och kortvarig än för oss människor. Katter lever främst i nuet och det är förändringen av nuet de ogillar. De katter som lever i flock ogillar när statusen katterna emellan förändras eller sätts i gungning, vilket även kan ske vid t.ex. könsmognad, social mognad och/eller när en flockmedlem tappar i status eller börjar bete sig konstigt p.g.a. ålderdom/sjukdom. T.o.m. om en individ plötsligt luktar konstigt och ovant ogillas den förändringen så mycket att de tidigare vänskapsbanden glöms bort och ersätts av misstänksamhet, vaksamhet och ibland även aggressivitet.

Det gäller att skapa ett nytt och tryggt "nu" för de katter som berörs. När en äldre katt försvinner påverkas hela flocken och det kan ta lite tid innan alla individer har hittat sina positioner när det gäller status i det sociala samspelet. När de gjort det återkommer förhoppningsvis harmonin och tryggheten i flocken och för de enskilda individerna.

Medarbetare på Förskolan.ifokus

Anmäl
2014-02-22 18:15 #5 av: LaSadie

Dakota jamade efter sin mamma i över ett halvår efter hon dog. Nu var hon inte ensamkatt, men hon saknade sin mamma.

Anmäl
2014-02-23 11:35 #6 av: SolidShinta

Min katt jamade och gick runt och såg ut att leta i lägenheten nästan varje dag i ungefär ett halvår efter att hennes kompis dog.
Hon verkade också väldigt nere en längre tid.
När jag städade ur lägenheten inför flytt för en vecka sedan hittade jag en gammal favoritleksak av hankatten som legat gömd. När då honkatten luktade på den så började hon gå runt och leta och jama i lägenheten en stund igen. Som att hon kände igen lukten av honom på leksaken och undrade vart han var någonstans typ.
Hon verkar ju i alla fall komma ihåg honom fortfarande, såhär ett år senare.

Anmäl
2014-02-23 15:26 #7 av: kristinol

Tack för alla svar.  Jag kan förstå att lukter och prylar som påminner om den som är borta väcker känslor hos även katter. Det är något sorgligt men samtidigt fint över det.

Honkatten har lugnat ner sig (tillfälligt?) med jamandet men hon verkar trött. Gett henne extra mycket gos och pratat mycket med henne. Hon verkar gillar det och blir lite piggare utav det. Kanske får ta fram laserpekaren också, den brukar alla katterna bli glada av.

Men det kanske tar ett tag innan alla katterna hittar sina "platser" igen. Hankatten var kastrerad men hade en ganska stor personlighet och roll för många av de andra katterna (honkatter allihop). Han var ingen direkt ledare utåt men tror att de hade stor respekt för honom.

På något sätt trodde jag att mamma-katt till hankatten skulle bry sig mer eftersom hon alltid alltid hade en grej för att särbehandla honom mer än de andra katterna. Men katter ju individer och alla reagerar olika, på saknad och sorg tänker jag..

Tror ni att vissa katter (som vissa människor) behöver tid att "bearbeta" sorg på egen hand eller kan det blir destruktivt på så sätt att de kanske "fastnar" vid ett mönster (ex. jama, springa och leta, sova väldigt mycket osv.)? Tänker på sovandet - att det är kanske en återhämtningsgrej känslomässigt eller är det mer en deppig katt? Kanske är samma sak? Jag vet inte heller om jag funderar för mycket ibland, men man vill ju inte att de andra katterna ska må dåligt mest.



Anmäl
2014-03-01 11:58 #8 av: [MrDiabolic]

Jag hade två katter (inte skogisar, men det här ämnet känns ju som det berör katter generellt), varav den ena kom till mig som vuxen och den andra kom till mig som unge. När den stora katten dog (av hög ålder, kärnfrisk ända till slutet), blev den lilla katten precis trasig. Hon blev extremt kelig och skulle t.o.m. ligga i mitt knä när jag satt på toa, hon började jama hela tiden (hon jamade i princip aldrig innan dess) och hon slutade äta. Jag försökte med allt jag kunde komma på, försökte vara som vanligt, ignorera henne, ge henne extra uppmärksamhet, mata henne, byta foder, men inget hjälpte. Det enda jag inte gjorde var att skaffa en ny kompis till henne, detta av skäl som kanske skulle passa bättre i någon annan tråd, så det går jag inte in på här. Till sist var hon så utmärglad, att efter samråd med veterinären bestämda jag mig för att låta henne somna in.
Hoppas det blir mycket bättre med din katt.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.